Hur går det med mammaledigheten? Att vara hemma?
Tack det går bra! Trodde jag skulle ha så mycket svårare för att vara hemma än vad jag har. Att jag skulle ha så mycket mer lejdon och var så nervös över hur jag psykiskt skulle klara av att inte göra något, bara dega runt här hemma och vara sönder hela tiden. Men vet ni, så fick vi världens underbaraste unge. Som sover som en stock och gör att det är så lätt att vara hemma. Jag njuter av att få ligga och gosa med henne till halv elva på förmiddagarna och sen sover hon ett långt pass då jag hinner göra det jag vill. Jag tänker hela tiden att nästa vecka skall jag skärpa mig och börja, börja skriva allt det där jag planerade att jag skulle författa under min ledighet, börja göra något vettigt och socialisera mig. Men så rullar dagarna på och läggs på hög. Och vet ni det gör ingenting. den här tiden att få vara hemma är så värdefull och jag värdesätter den så mycket högre än vad jag trodde jag skulle göra! Tänk, snart har halva mammaledigheten gått. Hur sjukt är inte det?!? Och jag behöver inte åstadkomma något på min mammaledighet! Det är en helt ny tanke för mig. I början stressade det mig något otroligt, att jag inte gjorde något. Inte åstadkom något. Nu; not so much!
Det enda jag saknar är den sociala biten. Det blir ganska fruktansvärt ensamt här ibland. Men just nu finns det ingen. Det finns ingen i närheten som jag kan traska iväg med vagnen till. Och eftersom Tindra sover 5h där på e.m så är vi lite låsta. Sen då hon vaknar är det kväll och då är alla andra så upptagna med sitt och sina liv så det blir helt enkelt inte av. Vilket är synd. Jag saknar det verkligen!
Sötnöten som tar en powernap i vår säng.