Systrarna

 Så här många år är jag. Ett helt jordsnurr.

 Du är nu ganska söt då man tittar lite närmare på dig!

 "Vi ska gå hand i hand genom livet du och jag"

Syskonkärlek. På gott och ont. Jag hoppas de kommer att finnas där för varandra, stötta, hjälpa, bära och lyfta genom hela livet. Och naturligtvis kommer de att bråka och slåss så gnistorna yr däremellan. Tindra är jätte intresserad av sin lillasyster och vill gärna paja på henne och ge henne pussar, helst med mycket ljudeffekt. Hon blir alltid glad på morgonen då hon ser lillon och skall hälsa på henne och paja lite på huvudet. I början var hon så försiktig och varlig med henne med vartefter veckorna går och hon tydligen konstaterat att hon inte går sönder så lätt så har hon blivit mer "hårdhänt" och kliver gärna över henne också. Favoriten är att ligga rakt över lillans mage, stirra in i hennes ögon och upprepa "Hej" typ hundra gånger. I går då jag arrangerade syskonfotot här ovanför så försökte Tindra lyfta den lilla sen. Hehe, så det gäller att vara på sin vakt! Oftast då jag ammar skall också storasyster vara med, och lika nära. Det duger inte att sitta och läsa en bok eller dricka sin mjölkflaska bredvid mamma i soffan utan hon skall vara på amningsdynan hon också. Ligga på samma sätt som lillon eller sitta rakt över den.

Och vår lilla vargunge blir fyra veckor idag! Vargungen kallas hon för att hon är hungrig som en varg, jämt. Eller egentligen kan hon ju inte fysiskt vara hungrig jämt, men hon skulle gärna ligga vid matbordet jämt. Hennes sugbehov är enormt och hon äter så himla långsamt jämfört med Tindra. Tutten har hon inte riktigt fattat tycke för ännu, den går nog korta stunder men helst vill hon nog bara vara i famnen. Heh. Hon sover mellan 23 och 03 eller 24 och 04, sen vill hon inte riktigt få tag i någon djup sömn efter det så mina nätter är lite korta. Hon snorar ännu, spyr en del men verkar inte ha något överdrivet magknip. Tycker inte så bra om att ligga själv och vi har ännu inte fått in någon bra dagsrutin med vagnen eller sovturer. Men det kommer väl. I vissa skeden tycker jag hon är jättelik Tindra men sen inte alls. Hon är mycket större och kraftigare till växten och det är massor av kläder jag fått sortera bort redan och en del som jag inte alls kunnat använda. Så det känns lite som att vi aldrig hade någon "pytteliten och nyfödd spädis", hon var som stor direkt.

En familjedag

Efter en lite trasslig morgon (och flera veckors instängdhet pga sjukstuga) behövde vi miljöombyte och en familjedag. Vi packade in barn och vagn i bilen och körde ända till Kvevlax. Där gick vi på upptäcktsfärd och sen fikade vi på Aroma. Sen spydde den äldre av systrarna och myset fick ett abrupt avslut. 

 

 

Men vi har tankat sol, avkoppling och gemenskap. Allt sånt som jag mår så bra av. Gemenskapen, närheten och kärleken är något som jag så förknippar med familjen. Därför blir jag lätt tokig på det här med att gå om varandra, inte hinna/orka byta några ord under flera dagars tid och hela tiden ha en massa projekt som måste utföras, 11h frånvaro pga jobbet och sen inte orka något annat. Den ständiga stressen och tjatet om saker som måste fixas. Jag skulle SÅ GÄRNA kunna tänka mig att bo i en ljus och fin lägenhet. Tänk den lyxen att kunna lägga sin lediga tid på familjen och gemenskapen. Att orka umgås och att ha tid och möjlighet att umgås. Ah vilken dröm!

Men sen kan det ju hända att en uppskattar de få dagarna då det förverkligas så mycket mer just eftersom det inte är vardagsmat. Vad vet jag?!?

En volangkjol

Riktigt i slutet av graviditeten stickade jag en volangkjol åt Tindra. En vårlig regnbågskaramell. Den blev lite stor så troligtvis får vi spara den till nästa vår. Men tänk så tuff den skulle vara med en fin läderjacka och strumpbyxor. 

Mönstret är från Sandnæs och för en gångs skull har jag använt både garnet och grovleken på stickorna som rekommenderades. 

 

Ett par benvärmare av restgarnet är allt jag åstadkommit så här i efterhand. Bara ett gummiband i midjan på kjolen som fattas så är allt klappat och klart. 

Kom igen karma!

Den första tiden som tvåbarnsföräldrar blev inte riktigt som jag tänkt mig! Först kom foglossningen tillbaka då jag inte hade tålamod att vila mig i tillräckligt bra skick. Sen kom mjölkstockningen och 40-graders feber i ett par dagar och efter det var jag lite slak. Sen blev lillan sjuk och några dagar senare Tindra. Nu har jag toppat det med ont i halsen. Vi har varit SÅ försiktiga denna gång, inte varit någonstans med lillan och försökt hålla folk härifrån den första tiden. Allt för att undvika baciller och smittor. Med Tindra var vi på första stadsresan då hon var 1 vecka och 1 dag, sen rände folk här var och varannan dag och hälsade på. Men icke denna gång. Hjälpte det?!? Föga. Vi har haft en eländes sjukstuga i alla fall. Nu har maken endast en vecka kvar av sin jättelånga pappaledighet och vi har ännu knappt hunnit börja njuta av familjelivet med två små. Det har varit en enda lång sjukbana. Irriterande!

Men nu är ju ändå våren på kommande, solen börjar värma och snön smälter. Fåglarna kvittrar och så småningom skall vi nog börja vara ute med den lilla också och ha henne att sova i vagnen. Bara hon skulle sluta snora och bara det skulle sluta blåsa! I torsdags vågade vi oss över pissdiket till mommo och moffas, där var kusin Elis och lärde Tindra lite hyss. Så kul att se hur mån han är om henne. Och hur hon suger in precis allt han gör. Bandar för framtida behov, hehe...

I dag har vi vågat oss på en familjepromenad alla fem och det var så skönt. I lä var det riktigt varmt efteråt då vi funderade på sandlådor och andra viktiga saker. Nu känner jag ändå att jag själv har lite mer energi och hoppas att det bara blir bättre från och med i dag!

 Jag har blivit SÅ duktig att gå med skor utomhus!

 Kusin-kärlek.

Nöjet med att bo på landet. Du får nöta tvättmaskinen.

Småbarnsföräldrar

Det måste vara en sådan som uppfann termosmuggen till kaffet. Min man kokar flera liter kaffe per dag och häller upp kopp efter kopp åt sig. Sen häller han ut det i vasken efter en stund då det kallnat. Och konstaterar bittert att han aldrig hinner dricka sitt kaffe varmt (för det går ju inte att värma på nytt...). För det är hela tiden något som skall göras eller någon som skall hjälpas. Jag sa åt honom att det är därför det finns termosmuggar, och det är säkert en småbarnsförälder som uppfunnit dem.

Men nog är det ju fint att få umgås med sådana här typer varje dag också. Fast du har nog inte så många lediga minuter än så länge. En kan ju alltid hoppas att få synkat mat- och sovtider i något skede sedan...

I natt vaknade vi med snor och hosta hos den minsta. Min första tanke var ju att det var precis så det började med Tindra då hon fick RS-virus. Så nu är jag så himla nervös. Hoppas verkligen detta bara är "vanlig" snoro som går om av sig själv (helst redan idag!) och som inte blir något värre.

Vagnspremiär

Vi gjorde vagnsdebut igår. Vädret var vackert och orken börjar komma tillbaka. Så skönt att snart känna sig som människa igen så ni anar inte! Men nog var det lite svejttot före alla fyra var klädda och de två yngsta installerade i syskonvagnen. Men det var den där bra varianten av svejttot :) Vi har köpt vår syskonvagn begagnad, via Findit. Efter första turen är jag helt klart nöjd! I dag körde jag den i och för sig bara på asfalt men den är super lättmanövrerad.

Vår destination var skolan och dagis, tur vi bor så nära eftersom det är aningen fattigt med lekparker här runtomkring oss. Eller egentligen i kommunen över lag. (Finns det ens en enda allmän lekpark i Vörå?!?? Någon som vet??). Nå den äldre av systrarna tyckte det var helt super att rutscha, den yngre låg i vagnen och skrek. Mamma fick inte vilat så mycket på stolen som hon hade försett sig med. Men det gick bra ändå, orkade riktigt bra gå av och an och peppar, peppar, känner inte av foglossningen något. Hurra!

Resten av dagen mös vi i olika konstellationer. Badade och utfodrade de små liven i en aldrig sinande ström av hunger. Avslutade dagen med en serie och sen kröp vi till sängs som de trötta småbarnsföräldrar vi är.

Nybäddad säng

Jag har nu haft oturen att stifta bekantskap med mjölkstockning samt inflammation och hög feber som följd. En högst otrevlig erfarenhet och upplevelse! 

Sen i söndags har eländet pågått. Nu har jag bytt sängkläder och tänker att renheten och fräschheten skall driva ut det. Sen vill jag börja njuta av livet som tvåbarnsmor. Jag hade visserligen föreställt mig att det skulle bli svettigt, men inte svettigt på det här sättet...

 

Maken är fantastisk och ställer upp så otroligt för oss. Är så glad, tacksam och lycklig över att jag får spendera mitt liv med honom och att just han är far till mina barn!

Pingu och bakslag

I kväll har vi alla varit delaktiga i då nya babygymmet monterades. Tog ingen mammalåda denna gång eftersom det kändes lite onödigt. Har inte använt nästan något ur 2015:s låda förutom alla tre halarna och sovpåsen, helt fantastiska saker! Tindra har och kommer att växa ur dem alla tre tills tvåan skall ärva. Alla kläder var alldeles för tokiga modeller och storlekar åt vår förstfödda (plus att jag sorterade bort allt ohyggligt brunt ur den). Men kanske något passar vår andra fröken, hittills är hon ju lite annat format...Anyway, vi tog pengarna denna gång och satsade på ett ljuvligt babygym och en kommande matstol åt Tindra. 

 

 

I går, en vecka och en dag efter förlossningen kände jag att jag hade lite mer energi. Predikade åt maken hur bra det kändes, hur skönt det var, hur roligt det var att orka börja göra något igen, att jag till och med var hungrig. Jag hängde och vek tvätt, plockade ur och i diskmaskinen i flera omvarv, var på några tiotals meters promenad, tog in Tindra och vagnen efter middagsluren, lyfte henne ur och i matstolen flera gånger, klädde på henne och skickade ut henne, busade med henne på kvällen (lyfte flera gånger) och avslutade med att natta henne och lyfta henne i säng. Hann bara lägga mig själv och slappna av så kom de första ilningarna. Dragningarna, spänningarna, trycket och de molande dunkningarna. Foglossningen! Mitt dumma nöt som trodde det skulle vara så enkelt, att jag skulle slippa så lätt undan efteråt. Man skall inte gapa om saker och ta ut segrar för tidigt. 

En vecka gammal

Tänk att den här fina lilla typen blev en vecka idag! 

 

Ännu inget hum om dag och natt, kan lika gärna vara vaken 2h mitt på natten som att sova en hel dag. Ikväll är första kvällen hon varit lite mer vaken, och tur det eftersom Fammo och Faffa var på besök. Hon äter massor jämfört med storasyster. Har inte riktigt accepterat tutten ännu utan skulle hellre ligga och mysa vid bröstet hela tiden. Hon har blivit lite mer lik sin syster då svullnaden börjat lägga sig. Vi tror hon kommer att få blåa ögon också, men är inte riktigt säkra ännu. 

En till

"Tänk att vi har en till!", sa jag åt maken idag och kastade ett menande öga ner i babynestet. "Ja tänk", svarade han. Och så var stunden förbi. 

Det var inte alls i närheten lika pluttenuttigt om himlastormande omvälvande att komma hem med tvåan. Inga timtal i soffan med knytet i famnen eller på bröstet, inga tårögda ögonblick då vi tillsammans beundrar vårt senaste underverk, inga mysstunder och seriemaraton med en liten snusande tätt intill. Istället byter vi av varandra med hushållssysslor, en upp och ner storasyster, en närhets- och uppmärksamhetssökande hund, en trött och lite sliten mor och allt som bör göras däremellan. 

Vi har knappt fått tvåan att fastna på bild en gång. Det var direkt mer vardagligt och praktiskt att fundera på nu. Bubblan var inte riktigt lika rosa den här gången. 

Och jag kan faktiskt sakna tiden på bb, där existerar inget annat än symbiosen du-och-jag. Där är (åtminstone min) babybubbla fullkomlig och allt annat oväsentligt. 

 

Och jag hinner redan fundera "Hur skall man räcka till?!?", "Hur skall vi hinna ge flickorna all den kärlek, närhet och stöd de behöver?", "Hur skall det bli rättvist?". Hur gör ni folk med ännu fler barn?!??

 

Så älskad och så fin. Bara mamma blir lite piggare skall kvällarna bli din och min. Då storasyster sover och de andra är på promenad. Då skall vi tanka den närhet som åtminstone jag behöver!

Ett nyfött barn

Det är som ett mirakel när ett barn har blivit fött. 

-ut kom en liten människa som ingen förut mött. 

Ett spädbarn är så vackert och dess doft helt underbar. 

Och det är nåt visst med blicken som är så sällsamt vis och klar. 

Från den stund man tar emot det blir inget mer detsamma. 

För ett barn förändrar livet för sin pappa och sin mamma. 

Ett sånt hav av våldsam kärlek som så plötsligt väller fram,

för detta lilla under som ännu vägs i gram.

Siv Andersson

Torsdagen den 2 mars 2017, i v.40+6 kom vår andra dotter till världen. Det var tufft. Det gick snabbt. Det var smärtsamt. Det var en redig tös som såg dagens ljus kl.13.03. Och ännu en gång är vi helt förstummade över detta livets under; tänk att du har en fullt fungerade typ inuti dig. Som kommer ut ur dig redo att möta världen och leva i den. Liksom en hel människa har du ruvat på och pressat ut. Helt oförståeligt trots att det är andra gången vi har blivit förunnade att uppleva det! Vördnaden man känner för livet är obeskrivbar.  

Ny månad igen

Mars, jag hade tänkt mig att du skulle bli mysmånaden eftersom februari skulle vara bebismånaden och återhämtning. Men nu har ju alla mina planer skräpat sig. Varje dag känns som en halv vecka. Jag har svårt att sova och att sitta. Ont nere i korsryggen och trycket är hårt neråt. Då jag äntligen slumrar till drömmer jag mardrömmar om en förlossning som aldrig går eftersom babyn är så stor och jag är väldigt dålig på att hantera smärta. Humöret är långt i från på topp. Trött, irriterad, rädd, orolig, illamående och rastlös. Försöker trycka undan paniken så gott det går. Så just nu går det inte så bra i livet.

8 dagar kvar till igångsättning så jag kan väl snart börja räkna ner...