tisdag 31 januari 2017

Ork och inspiration

Vartefter mammaledigheten lider så återkommer också lite av orken och med den inspirationen till att handarbeta. Det fick ge vika i höstas då jag var dödstrött. Men nu, nu har jag många projekt i tankarna igen!

Har länge tänkt sticka en Marygenser åt mig själv men inte kunnat besluta vilket garn jag skall använda. Har ju stickat en tröja av Drops Merino åt mig för nåt år sen, men efter att ha  bärt den en dag har jag eksem i armvecken av allt pick å kli. Nu föll i alla fall valet på Drops Air för att det är så lätt och mjukt. Hoppas det blir luftigt också för att undvika kliet. Det känns i alla fall alldeles ljuvligt att sticka av! Men inget du drar upp, nystar om och använder på nyt sen så hoppas verkligen att storleken passar också. Alltid lite nervöst med den då en är lite oproportionerlig och dessutom aldrig följer rekommendationerna med garn och stickor...

 
Men alltså färgerna, så sjukt fina!

fredag 27 januari 2017

Fredag

Och en vecka bakom mig som mammaledig. Har gått både bättre och sämre. Är ju inte speciellt bra på det här med att vara hemma. Saknar stimuli och vuxet umgänge. Skönt ändå med lugna morgnar men där efter halv 10  känns nog dagen lång. 
Hälsan och kroppen har dock orkat bättre än jag vågat hoppas så det är ju bra. Skall försöka våga mig på några hundra meter vagnspromenad idag då solen skiner. Gör säkert gott åt knoppen.

 
 
Det är ju tur att sällskapet är sött. För största delen av dagarna grinar hon och frågar efter pappa. Svårt med omställningar både för stora och små. 

tisdag 24 januari 2017

Tulpaner


24 januari och en månad kvar till BF. Firar med årets första tulpaner och vårfärger. Detta vårväder gör ju att en får vårkänslor på allvar. Fast i dag har ju faktiskt temperaturen sjunkit lite, borde bara komma massor av snö nu också tack!
På dagens program står ett besök till rådgivningen och sedan har jag tänkt ge mig i kast med den dryga uppgiften att sortera foton. Skall gå igenom alla kamera- och telefonbilder från 2016, radera och sen säkerhetskopiera till externa hårddisken.

söndag 22 januari 2017

Jag hade en gång en bok på gång

Den skulle vara indelad i tre delar, före, under och efter. Och alla delar skulle ha samma rubriker och kapitelindelning. Den skulle handla om det heta ämnet barn. Jag hade nästan hela före-delen klar redan 2012. Men så kraschade både datorn och externa hårddisken i mars 2015 och i höstas 2016 då vi efter att ha haft dem inlämnade överallt fick inse den bittra sanningen att inget gick att rädda var det bara att torka tårarna och gå vidare i livet. Jag sörjde mest alla foton, och min påbörjade bok. Eftersom det är så länge sen jag skrev första delen mindes jag ju inte alls vad jag plitat ner på de 20 sidorna. Så att försöka återskapa den var ingen större idé. Plus att jag ju haft barn i över 1 år då och kanske inte riktigt kunde återkalla alla åsikter och insikter en trodde man hade på det klara för 4 år sedan.

Jag minns dock att jag alltid tänkt att jag skall minsann inte prata något fjantigt babyspråk med mina barn, jag skall lära dem korrekt svenska (även om det blir dialekt + standard) men att saker heter vad de heter och har en del synonymer. Nå nu är vi här och jag har varit mamma i snart 16 månader. Jag pratade med min baby med mjuk och gullig röst, det kändes alldeles för "hårt" att prata vanligt med en 3,5kg´s klump. Jag använder mig av högst irriterande babyord varje dag i dagsläget; tota, tottosin, totto, såpa, såpis, poppisen, famppon osv. Listan kan göras lång. Så just det kapitlet i min bok skulle ha varit ett som skulle ha kommit att bita mig i baken i under-delen. Kan ju bara hoppas att jag i efter-skedet lär mina barn vad saker heter på riktigt...Tror dock inte att de blir miljöförstörda för det.

fredag 20 januari 2017

Mammaledig!

Första dagen på mammaledigheten idag. 20 januari 2017 låg ju så långt i framtiden, ännu i december och kring jul/nyår var det ju en hel månad dit. Nå nu är dagen kommen. Jag fällde tårar och kände mig rörd i går. I dag har vi inlett starkt med sovmorgon, mys här hemma och nu skall jag ringa lite telefonsamtal, vila, sticka och se serier medan yrvädret tar en tupplur. Kan ju inte klaga på första dagen direkt. Får ju hoppas att kommande månad går lika snabbt för 24 februari 2017 (i värsta fall mars 2017) känns ju evighetslångt borta just nu. Är dock uppbokad varje veckoslut så jag har något att se framemot in i veckorna. 

 


                           
Har äntligen tagit tag i svärmors bolero igen. Fick aldrig mönstret att stämma då jag började på den och blev bara irriterad. Men nu då jag inte hade något material hemma till nytt projekt och inte haft möjlighet att ta mig till garnboden så tänkte jag ta mig tusan det kan inte vara så svårt, det måste finnas en logik i det så att jag ser vartefter jag stickar. Och se den som hava tålamod och envishet vinner. Nu är jag på gång med andra nystanet redan. Hamnar dock att riv upp nerifrån sen för att få bort all felstickning. Men eftersom den bara stickas i en enda "lång bit" är det ju att skarva lite i andra ändan då i stället. 

onsdag 18 januari 2017

Planeringsnörden i mig

Vet ni, jag har gjort en lista. En lista på saker jag "planerat" att göra under min mammaledighet. Det vill säga före tvåan kommer. Sen gissar jag att jag har händerna fulla. Och det är ingen avancerad eller invecklad lista, där finns alla de där sakerna jag ändå skulle göra. Ni vet som att packa bb-väskan, skruva ihop och bädda spjälsängen, städa ur badrumsskåpet osv. Har också listat några handarbetsprojekt för motivationens skull. Varför göra en lista då? Nå för att det är så sjukt skönt att få kruxa av det då det är gjort! Se hur det minskar på listan. Måste ha något att göra färdigt planerat, ett litet projekt per dag. Är rädd för att jag skall dö tristessdöden annars. Har även denna gång lite ångest inför tanken på den evighetslånga tiden jag skall vara hemma. Men sen då jag är mitt uppe i det kommer det säkert att säga svisch en gång och sen är ledigheten slut. 

måndag 16 januari 2017

Vörå-tavlan

Jag hade länge tänkt investera i en Helsingfors-tavla för jag tyckte de var så sjukt snygga. Men har inte riktigt kommit mig för eftersom det där priset höll mig tillbaks lite... 
Så kom mitt i allt en Vörå-version, blev sugen på den också men störde mig på att de hade finska namnet först fast vi pratar till största delen svenska här. Så passligt till en julmarknad kom en specialutgåva, men svenska namnet först och då kunde jag inte hålla mig längre. Skickade ut en lakej att inhandla en åt mig. Nu efter att julen åkte ut och jag har fått ändrings-feelis deluxe här i huset kom den sig således äntligen upp på väggen. Samtidigt som ett större tavel-projekt har inletts. Tyckte det började bli dags att sätta upp något på väggarna nu efter snart 1,5 år i huset...



Jag tycker den är så stilren och fin! Ångrar redan att jag inte tog den större varianten, men snålheten bedrog visheten även denna gång. Den här var ganska så yttepytteliten då den kom sig upp på väggen. Att en aldrig lär sig att följa magkänslan...Men oberoende storlek så är den jättefin tycker jag!

söndag 15 januari 2017

Marygenser nr.2

Plötsligt under jullovet kände jag det var dags att sticka en tröja åt Tindra. Stackaren är helt utan och alla andra får. Letade fram nå garn ur skåpet och började på en klarrosa Marygenser. Den andra MG:n för min del. Den blåa hon skulle få då hon fyllde 1 år blev  ju lite stor. Så den här är minskad 24 maskor från minsta mönstret och anpassad lite därefter. Blev ändå helt bra passform för en gångs skull. 
Jag har använt mig av Drops garn Cotton Merino så den är jätte mjuk och behaglig. Den är stickad på stickor nr.4. Vi har redan använt den i två dagar. Passar ju bra nu då temperaturen sjunkit närmare -10 och vårt värmesystem har behagat börjat krångla, igen! Få se om vi får rymma till mommo och moffas på övernattning i natt...


lördag 14 januari 2017

Morgonmys

I morse mös vi runt med en nystickad Marygenser, julljusrester och en kopp té i den finaste muggen. En fin start på dagen. Sen var vi ut i halkan, (detta väder är så katastrofalt för en höggravid osmidig dam!) och sen skulle jag ha velat fixa till det lite här inne. Men det får bli en annan dag. Kalas står på eftermiddagens program och det är väl bäst att försöka hinna dra plattången genom håret några gånger före lilltanten vaknar. Då är det slut på lugnet. Finfint väder blev det också med solsken på eftermiddagen, synd bara att det är så lite snö!



onsdag 11 januari 2017

Min ständiga följeslagare

 
Är den här fina typen. 2cm ifrån. Max! Men inte gosa. Bara vara nära. Gärna klättra på mamma också. En får inte gjort speciellt mycket vettigt om dagarna kan jag meddela. Samtidigt försöker jag ge henne all kärlek, närhet, sam- och famntid hon vill ha nu. Det har ju varit lite tunnsått med den viljan från hennes sida de första 15 månaderna i hennes liv. Snart nog blir det ändring på den fronten också då mammas famn skall räcka åt två. Om det är vettigt eller ej att "skämma bort" henne med närhet nu återstår ju att se.  Har bara inte hjärta att neka henne då tårarna trillar så fort hon blir nersatt eller jag stiger upp för att göra något. Har ju i tidigare inlägg suckat över att hon inte vill sitta i famnen nå :)
Tror dock inte barn tar skada av för mycket kärlek. Men någon måtta måste det väl ändå vara, så nu skall jag försöka koka lite mat. Hoppas ni inte blåser bort!

Mörkt

Vilken mörk dag det varit idag hörni! Knappt så det blev ljust mitt på dagen ens. Stormat och regnat har det också gjort. Vi har myst inne och vilat middag. Hade en hel del på listan vad jag skulle göra idag, har åstadkommit att tvätta två maskiner med tvätt, betala räkningar samt att ringa skatteverket och prata med en verkligt sur dam.

Nu har julen åkt ut här i stugan och jag har en sådan lust att göra om, rensa ut skräp och saker vi inte använder, möblera om och sortera om i skåp och lådor, spika upp kanske någon tavla på väggen och boa till det lite här. Men den där orken vill inte riktigt samarbeta. Har kommit mig så långt att jag plocka in lite babykläder i storlek 50 och 56 i en byrålåda och that´s it. Kanske en annan dag i ett annat tillstånd. Borde åtminstone få övertalat maken att bära in en liten säng något kväll så jag får tvättat upp den och bäddat i den.

lördag 7 januari 2017

Vägen till vår älskade skatt.

Den har varit lång och inte alltid så lätt. Det här inlägget har jag påbörjat för över ett år sedan. Men aldrig klarat av att skriva klart. Det har alltid tagit stopp någonstans. Många tårar har runnit medan jag försökt skriva ner ens en liten bråkdel av det vi varit med om.

Egentligen började det hela redan för 9 år sedan under studietiden. Min mens uteblev mitt i allt, utan "giltig" orsak och jag hamnade in i rullorna både hos Mehiläinen och VCS redan då. Så småningom konstaterades att jag lider av PCOS. De sa redan då att jag antagligen aldrig kommer att få egna barn, satte mig på en hormonkur och skrev sen ut p-piller åt mig. Då mitt i studie- och singellivet var det nu inget jag tänkte på desto mer. Jag blev mer skrämd av att de sa det ofta leder till cancer. Men så småningom lade sig också den skräcken och jag tänkte egentligen inte desto mer på det.

Under min tid i Helsingfors blev jag rekommenderad att söka upp en specialist på Femeda som en av mina kollegor gick till. Jag hade ju då redan träffat min blivande man och det här med barn och familj började kanske bli lite mer tänkbart än det var under studietiden. Jag hade ju redan förlikat mig med tanken på att aldrig få egna utan att adoptera i stället. Men det är klart, fanns en chans så ville jag förstås ta den.
Sagt och gjort jag bokade tid och träffade den mest fantastiska dam jag haft att göra med under hela den här baletten. Hon sa att det är många som kommer från Vasa-trakten med samma dom, men det finns alltid alternativ att pröva. Lite mer lugnad gick jag därifrån och fortsatte så livet.
Efter att vi gift oss och det här med barn nu kanske blev lite mer aktuellt i vårt förhållande bokade jag tid till Helsingfors igen. Ni kan tänka er bitterheten att bo i den här delen av landet och inte där nere då...Jag fick träffa samma dam i januari 2013 efter att vi försökt på egen hand utan desto större framgång. Damen meddelade att hon går i pension nu men skriver alla papper och alla remisser färdigt och sen rekommenderade hon oss att söka hjälp på närmare håll eftersom det är ganska bökigt att ta sig ner till H.fors varje gång det skall göras något. Hon skrev ut gulkroppshormon åt mig som jag skulle ta under våren. Sen var privatsagan all och lokalhelvetet började.

Att försöka få dem på lokala HVC att förstå alla papper och alla prov vi behövde ha i ordning för att få komma i rullorna till VCS var ju inte det lättaste. Och inte var de särskilt taggade att ta reda på något själv och hjälpa oss heller. Vet inte hur många brev vi fick från VCS där det alltid fattades något och vi var tvungna att vänta till nästa månad för att det skulle tas i rätt tid eller på rätt dag i cykeln. Nå till slut var alla papper i skick och i fick vi äntligen påbörja resan på VCS. Sen följde år av månatliga läkarbesök, ultraljud, hormoner, tabletter, piller, sprutor, klockslag att passa osv. Vi gick från enkel tablettbehandling till inseminering. Vilken skedde i Tammerfors. Så plötsligt skulle det vara en dag på VCS och en dag på TAYS per månad. Varje månad ett litet hopp som släcktes mer och mer och varje månad en besvikelse som växte sig större och blev tyngre att bära och hantera. Jag ville gå direkt till IVF eftersom jag inte trodde på insemineringen desto mer. Vår fertilitetsläkare sa att vi inte skall stressa kroppen, hon har sett under tidigare. Jag grät mest hela tiden och var så trött och så ledsen på alltihopa. Till sist beslöt de i oktober 2014 att ta en paus till 2015 eftersom allt tärt så hårt på min kropp och knopp så de behövde återhämta sig och vi behövde en paus. Jag var uppsvälld och mådde dåligt av alla hormoner jag stoppat i mig under så lång tid. Hösten -14 hade varit riktigt tuff. Vi skulle ha fått gå vidare redan nu om vi ville men blev avrådda.
Plötsligt var det jätteskönt att inte behöva fokusera på det och jag tog tag i mig själv och mitt mående i stället. Vi började så smått kolla upp adoptionsreglerna och hur vi skulle gå till väga med det för jag var inte riktigt säker på att jag skulle orka så många år (månader...) till med behandlingarna. Men ville ändå ge IVF en chans. De ringde i december från VCS och bokade färdigt en ny tid åt oss i januari för att fortsätta.

I januari var vi således på plats på VCS igen och de gjorde grundliga undersökningar. På min högra äggstock hittade de en cysta som de inte sett tidigare och som de blev lite fundersamma över. Men den var liten och torde inte ställa till större problem så de beslöt att den skulle tas bort i samband med vår Tammerforsvecka de bokade in i februari, vecka 6. Det var då det skulle ske. Då vår IVF-behandling skulle ske. Äggodling, utplockning, befruktning, odling och återinsättning. Vi beslöt direkt på stående fot att de skulle få sätta in fler ägg för jag ville inte gå igenom allt detta snart igen. Vi fick papper och instruktioner med oss hem, tider och tabeller, var och hämtade ut sprutan för flera hundra euro och äntligen kändes det som att vi var på gång.
Men så började januari närma sig sitt slut. Min mens kom aldrig. Vi fick aldrig sätta igång med sprutan. Jag blev nervös och bortförklarade det med att kroppen säkert reagerade på min nervositet. Plötsligt var vi två veckor efter i tidtabellen och v.6 närmade sig med stormsteg och en fredag tänkte jag äh jag måste väl köpa ett test då bara för att utesluta det i alla fall. På lördagsmorgonen den 31.1.2015 tog jag graviditetstestet och tänkte få en chock då jag trodde det visade ett plus. Men eftersom jag haft det i bilen under natten och strecket knappt var synbart tänkte jag att det är säkert nå fel på det. Vi åkte till Seinäjoki på dagen, maken bytte bil och jag köpte ett nytt (digitalt!) test. På kvällen kom så det slutliga resultatet; Gravid 3+.

Jag visste inte vad jag skulle tro. Ringde direkt till VCS på måndag och sa jag tror att jag är gravid men jag vet inte riktigt säkert. Det fanns inga lediga tider förrän 10.2 och det blev en LÅNG väntan. Då vi satt där i väntrummet den där tisdagen var jag så nervös så jag visste inte vad jag skulle göra av mig själv. Jag var övertygad om att det var en skengraviditet, att min kropp lurade mig på något sätt efter allt den fått utstå. Då vi kom in och läkaren frågade "Men hur kunde det gå så här?" började jag stortjuta och svarade att jag inte vet hur det har gått till. Till slut fick jag hoppa upp på bänken och de gjorde ett inre ultraljud. Och kan ni tänka er, den lilla cystan de såg i januari hade nu utvecklats till en liten räka, med bultande hjärta och allt. Glädjetårarna rann och vår lycka visste inga gränser. Den känslan den dagen kommer jag alltid att bära med mig i mitt hjärta.

Sen följde nio månader av konstant rädsla att något skulle gå fel och att vi skulle mista vårt barn. Jag var så livrädd genom hela graviditeten och hade lite svårt att njuta av den (vilket folk ständigt tjatade om att jag skulle göra för "den här tiden kommer aldrig igen då du bara kan vila och göra vad du vill när du vill"). Nå så en regnig, blåsig och solig dag i september kom den här till oss;


Vår egna skatt, så älskad och så efterlängtad, så hårt arbetad för och så dyrbar på alla sätt. Det tog ganska länge före vi landade i att vi var föräldrar, att vi hade ett eget barn och att vi äntligen blivit en familj. Innan vi kunde slappna av ordentligt och börja njuta, på riktigt. Det var många tårar som rann, mest av glädje, förundran och tacksamhet. Jag var så himla nervös, ibland kanske lite lätt hysterisk att det skulle hända något, de första månaderna. Men här är vi nu, snart 16 månader senare med ett riktigt litet busfrö full av energi och glad som solen.


Det är svårt att vara i den där situationen. Alla klyschor och goda råd som folk kommer med (ofta i all välmening men ORKA) "tänk inte på det", "det händer när ni minst anar det", "nästa gång går det säkert vägen", "sluta oroa er, kroppen känner av det", "försök leva som vanligt bara". Det är inte så lätt. Efter ett visst skede kretsar precis allt kring det här och du tänker omedvetet på det hela tiden. Du blir lite lätt förstörd av alla hormoner och det tär ganska hårt på kroppen och knoppen. Och så skall du ju sköta ditt "vanliga liv" vid sidan av. Men antagligen var det just det som hände oss, min kropp var fullproppad med hormoner, vi fick en paus från allt och behövde inte tänka på det, vi hade en plan som skulle verkställas om två månader först så vi kunde bara släppa allt tills. Och så PANG, kom en liten apa att bosätta sig i mig. De hade ingen vettig förklaring till det på VCS och de har ingen vettig förklaring till att jag är gravid igen heller, utan minsta lilla behandling. Livet är bra överraskande ibland!

onsdag 4 januari 2017

Dagen i mobilbilder

Vi var och hälsade på kusinerna bus idag. Än så länge kan jag väl inte påstå att de leker tillsammans men de leker på samma yta. Svinkallt var det idag också, bet skönt både i näsa och kinder. Och vår dotter skriker och fäller stora tårar då fort hon måste stå ute. Men det är väl bara att vänja henne sakta men säkert. I pulkan trivs hon bäst. 

 
 
 
 
 
 
Sen avslutade jag aftonen med något nytt på stickorna och att försöka elda slut vår sista ved. Älskar att elda, men är ett riktigt harhjärta då det kommer till att elda i vår skumma kamin. Det slår lågor ur lufthålen, det luktar så fruktansvärt illa och suspekt plus att våra jäkla brandvarnare är så hysteriskt överkänsliga och jag avskyr deras tjutande! Men ibland vinner längtan över ledan och rädslan. 

tisdag 3 januari 2017

Mera igelkottar

Så var den andra koftan med ett ok av igelkottar klar. Den förra hittar ni HÄR. Denna är stickad i ett gammalt bekant garn, Drops Merino Extra Fine och på stickor nr.4, blev lite "klumpigare" än den förra. Borde eventuellt använda mig av stickor nr. 4,5 kanske men då blir ju också tröjan större...Måste prova mig fram! Den här är stickad enligt minsta modellen på mönstret men jag tycker ändå den blev stor. Men det är ju bättre att de har något att växa i än att det är för litet. Hoppas nu bara att den kommer till användning också. Ska bara pressa den lite nu före jag överlämnar den åt mottagaren.

måndag 2 januari 2017

2017

TÄNK, att det är 2017 redan! Känns som om jag lever kvar på 2015. Det var ett sådant omvälvande och lyckligt år för oss med att äntligen lyckas bli gravida, renoveringen, flytten och dottern så jag tror jag lämnade i det lyckoruset. 2016 susade förbi med många känslostormar (mest goda sådana!) och nu är vi redan inne på 2017. Hur galet som helst!

Min vana trogen har jag inte avgett några nyårslöften. Jag börjar aldrig motionera mer i januari, jag börjar aldrig äta hälsosammare i januari, jag börjar aldrig ändra mig bara för att det blir ett nytt år och januari månad. Så det är hel onödigt! Jag ser dock framemot 2017 med skräckblandad förtjusning, det kommer att bli ett helt nytt kapitel i våra liv, igen. Och jag skall vara ledig, hela året. Jag som har lite svårt för sådant tycker att det kändes väldigt svårt att bli beviljad mamma- och föräldraledighet ett helt år. Det kändes helt annorlunda förra gången för då var det ju "bara höstterminen" och sen "bara vårterminen" och så skulle jag ju börja jobba igen. Nu känns det mycket längre, liksom hela 2017 skall jag zooma på här hemma bland blöjor, drägel, spyor och barnmat. Hoho få se hur det går och hur nerverna håller.


Några små förhoppningar och önskningar har jag väl ändå för året. Både större och mindre:
  • Jag hoppas verkligen att sista tiden av graviditeten löper smärtfritt och problemfritt och att förlossningen går snabbt, enkel och utan komplikationer. Jag har sådant obehag inför den så jag önskar den inte blir så besvärlig!
  • Jag hoppas att vårt barn är friskt och mår bra då det anländer till jordelivet, och naturligtvis är lika lättskött som storasyster!
  • Jag önskar vi kunde hitta mer familjetid tillsammans. Kvalitetstid, närhet och kärlek.
  • Jag önskar verkligen att alla i båda våra familjer skall få vara friska och må bra! 2016 var ett sådant kaki-år!
  • Jag önskar hitta tid och energi att hinna handarbeta eftersom det blivit väldigt lite av det under hösten och jag har saknat det.
  • Jag hoppas hitta tid för att blogga mer, både intressant och vardagligt för det har också lidit under hösten (2016 var det fattigaste inläggs-året sedan jag började i februari 2010!)
  • Jag önskar och hoppas hitta mer tid för mina vänner, det kan väl inte vara så svårt att få in en kaffe eller ett glas vin!
  • Jag hoppas vi slipper i väg på en resa tillsammans.
  • Jag önskar jag hittar tid och energi att ta hand om mig själv för att orka i vardagen, stärka min kropp efter två täta graviditeter och för att börja må bra!
Så vad jag borde satsa på är liksom att få in fler timmar per dygn och fler dagar per vecka för att hinna med allt jag vill hinna med. För att vara glad, må bra samt vara en bra fru, mamma och vän. Superenkelt eller hur?!?? Någon som har en bra ekvation eller lösning till det?

Snart blir vi 5! och jag hittade inte en enda blid av mig själv att ladda upp hit. Borde bli bättre på att ta selfies!

Årets hemgjorda klapp

Varje jul är det en stor spänning att öppna klappar från svärföräldrarna. Det döljer sig så gott som alltid något hemgjort i någon av dem. Nu är det dessutom ännu mer spännande eftersom de ofta knyckt hem något de hittat i våra uthus och gjort något alldeles fantastiskt av det. En kan ju vara aningen avundsjuk på uppfinningsförmågan!
I år fick jag tillbaks min mormors gamla rågbrödsform, i ny tappning. Jag tror deras tanke var att den skulle hänga i badrummet för handdukar. Men jag tyckte den var alldeles för fin för det så det får hänga i hemmets hjärta, köket, där den syns. Och tills vidare bära något av det finaste porslinet jag annars har undangömt i skåpet.




Om ni klickar in er HÄR ser ni en annan fantastisk klapp jag fått. Tillverkad av en dynggrep som smusslats härifrån. Har dock inte använt det ännu eftersom de senaste två åren har gått åt till att vara gravid eller att amma. Men kanske sommaren 2018...