torsdag 30 november 2017

Sista och första

I dag är det den sista november, tänk nu är vi redan där. På tröskeln till årets sista månad. Den månad som brukar vara mys och förväntan men som på något vänster förvandlats till stress de senaste åren. Tycker inte att det är speciellt länge sen vi var här sist heller. 
I dag är det den första dagen på vårdledigt för mig. Fatta att min föräldraledighet är slut redan! Fatta att vår Lill-korv blir 9 månader på lördag. Det är helt sinnessjukt! Har inte hunnit med alls. Det här året har gått så fort så fort, tycker att det just var januari och en mycket söndrig kropp gick på mammaledigt och inledde en väldigt lång väntan på slutmålet. Det är vemodigt (var är min lilla bäbolini liksom?!?) att föräldraledigheten är slut för det betyder att det redan gått så många månader som helt seglat mig förbi. Känns som om jag helt gått miste om Tuvalis spädbarns tid. För nu har hon ju levt 3/4 av sitt första år och är inget litet knyte längre. Och jag tycker att vi nyss fått henne. Samtidigt är det ganska skönt att veta att jag ännu har 8 månader kvar att njuta av trollungarna. Mitt beslut att vara hemma hela detta läsår känns så rätt. Vårterminen skall vi bara mysa och fånga dagen och njuta. Så bra det nu sen går med två springande yrväder som inte vill sitta i famnen längre, hehe. 
Det är också konstigt hur olika det kan vara. För två år sen då Tindra var 2 månader gammal var jag ännu i babybubblan med henne. Satt i soffan och snusade på henne om dagarna, kunde inte förstå vår lycka att ha fått ett barn, njöt och myste dagarna långa. Mot vårkanten mådde jag inte alls bra och kunde knappt bärga mig tills jag slapp ut ur huset. Jag längtade ihjäl mig till jobbet och började jobba få hon var lite på 10 månader. 
Nu, efter 9 månader som tvåbarnsmor är känslan som skrivet ganska skön ännu. Och det känns bra. Så här långt. För nu om dagarna har jag inte riktigt tid att sitta och gräma mig över saker eller må dåligt över saker. Det är full speed från morgon till kväll. Jag njuter av att få spendera tid tillsammans med mina barn, även om de driver mig till vansinne ibland. Tacksam över att vi planerade och försökte göra detta möjligt. Och tacksam för att jag känner som jag gör, att jag inte går omkring och ångrar mitt beslut och har lejdon av det. 





Att ta en gruppbild av gänget jag tillbringar mina dagar med var ju inte det lättaste. Men de är lätt det bästa som hänt oss!

onsdag 29 november 2017

Stjärnor i mörkret

Här ligger jag under täcket och myser en vanlig onsdagsmorgon. Ser på mina fina fönsterstjärnor och njuter lite extra. De äldre av döttrarna sover och den yngre testar om hon möjligen kan rulla ur spjälsängen. Utan framgång ännu tack och lov! 


Ja vi har börjat smygpynta lite redan. Då jag var liten tog mamma fram ljusstakarna och lade upp julgardinerna till lillajul. Alltså lördag före första advent. Och det var stort. Minns ännu de gardiner hon hade i köket, ett vinterlandskap med massa små röda nissar på. Men i lördags då vi körde hem från ett kalas i Kronoby kunde jag konstatera att i så gott som varje hus i den nordligaste delen av kommunen hade folk en ljusstake eller fönsterstjärna tänt. Åtminstone en, vissa fler och vissa hade börjat med gårdsbelysningen också. Men alltså alla hade något. Det blir lite som en epidemi, någon smyger fram en stake här, en stjärna där och vips följer flera hens exempel. Tidigare och tidigare för varje år. Och jag förstår dem! I den mörkaste av tid söker människan ljus, och försöker med alla medel hålla humöret och feelisen uppe. Så vad spelat det för roll?!? Själv njuter jag mest av det före julen. Visst känns det lite konstigt mitt på dagen då jag kikar ut på spöregnet, den gröna gräsmattan och syrenen som har nya knoppar att en julstjärna är där mitt i. Men vem kan med 100% säkerhet säga att vi kommer att ha snö under advent (eller vintermånaderna för den delen) i fortsättningen?!? Kanske lika bra att börja acceptera att regn och julbelysning hör ihop?!? 


Fint är det hur som helst. Hoppas ni andra också hittar det som piggar upp er vardag i denna mörka tid!

tisdag 21 november 2017

Mina små troll



Mina små troll som jag älskar över allt annat! Finns väl ingen som kan ge och ta så mycket som ens egna barn. De driver en till vansinne, de får ens hjärta att svämma över av kärlek, de har planterat en konstant inneboende oro över dem inom en själv. Deras klingande och gurglande barnaskratt är som balsam för själen och får vilken mörk dag som helst att ljusna upp. Den sömnvarma kroppen som kryper ihop i din famn och borrar in näsan i bröstet, och de kladdiga armarna som ger dig en strypande kram tinar upp vilket kall dag som helst. 
Vi älskar, myser och njuter. Försöker att inte vara irriterad och stressad och tjata sönder öronen av dem, vilket är väldigt svårt ibland. Försöker låta dem sitta i famnen och vara nära, tanka trygghet, kärlek och närhet så ofta och (nästan) så länge de vill. Tänker att den här tiden går ändå så rasande fort. Snabbt kommer den tid då de inte vill mysa eller sitta i famnen längre, inte hålla hårt i fingret som om det gällde livet fast vi bara går ner till bilen. Vill ge dem allt och alltid finnas där. Vill skydda dem från allt och bygga en närande kokong kring dem. Vill ogärna att de skall drabbas så hårt i livet. Men det vill väl så gott som varendaste kotte som avlat av sig. Vill ju samtidigt att de skall bli självständiga individer som har ett skönt och rättvist sätt mot sina medmänniskor också. Det är inte lätt det här föräldrajobbet. Men tänker ändå att det måste börja med kärlek och trygghet. Att det är grogrunden till resten. Så nu öser vi på med det så gott vi kan.

onsdag 15 november 2017

En tur i skogen

Vi tillbringade senaste veckoslut norröver. Firade lite farsdag och bara njöt. På lördag förmiddag for 3/5 av vår familj till skogs. Destinationen var vandringsleden och kåtan vid Lillträsket. Vår äldsta dotter har ju, tyvärr, ärvt min bekvämlighet och lathet och gick nu inte så värst många metrar före pappa fick bära henne resterande hundra metrar. Väl framme lät hon sig väl smakas av mellanmålet (mammas gener igen) och så vägrade hon gå tillbaka också. 
Men, till skillnad från förra hösten så kom vi ju oss ur bilen denna gång. Gick flera hundra meter och kom oss till ett mål. Så stora framsteg för oss i alla fall. 











Och nu till mitt problematiska förhållande till naturen; Det skulle kunna  vara så skönt att vandra i skogen, det skulle kunna vara så avslappnande och terapeutiskt, det skulle kunna bli ett kärt återkommande återseende. Om det inte vore för alla inneboende där! Det finns obehaglig och äcklig ohyra så som myggor, fästingar, bromsar, ormar, älgflugor och så vidare. Sen finns det typer som kan skada, skrämma slag på eller varför inte äta upp mig så som älgar, lodjur, vargar, björnar och så vidare. Det är fan aldrig safe att röra sig i skogen! Men det skulle kunna. 

tisdag 7 november 2017

"vato-snoron"

Den värsta tänkbara sorten. Du känner hur det rinner men ingen uppdragning och inandningen genom näsan i världen hjälper dig. Det rinner ut och bildar en ful dropper som klamrar sig fast i ena näsborren före den helt otippat om tidpunkt släpper taget och landar på valfritt opraktiskt ställe. I håret på ungarna du försöker klä på. I blöjan du byter på valfri unge. I maten under valfri måltid, behöver inte nödvändigtvis vara din egen. Eller på något annat äckligt ställe. Och det är så ofräscht och störigt och folk undrar varför förkylningarna inte släpper och folk blir friska. I tell you!
Hög nivå på backan ikväll. Lite irriterad på världen så bäst att krypa till kojs och vakna till en ny dag i morgon. 




I dag har vi kört traktor, byggt djurpyramider, delat stol och tittat på grävmaskinen genom fönstret. 

torsdag 2 november 2017

En ljuvlig familjedag

Lill-skruttan blev 8 månader idag och det passade vi på att fira med en riktigt fin familjedag. (Vi hade till och med planerat förmiddagen fram till kl.13! eftersom vi är världssämst på att synka som familj i improviserade situationer och grejer). 
Efter frukosten stuvade vi in kids och stadsvagn i bilen och styrde kosan mot Härmä. Vi var endast halvtimme efter i vår gemensamma planering och 10 minuter efter i min egen planering. Efter 9 år har jag lärt mig att min tidsoptimist till make har absolut ingen verklighetsuppfattning vad gäller tid och klockan så det gäller att planera allting parallellt. 
Först på programmet stod simning och det var ju en absolut höjdpunkt för Tindra. Efteråt lät vi oss väl smaka av stående bord i samma anläggning. "Meer maate", sa en liten 2-åring och åt lax så det stod härliga till. Sen körde vi vidare till Seinäjoki och strövade runt på Tokmanni och KooKenkä. Efter kaffe/te och mellis var klockan nästan redan middagstid och det var dags att styra kosan hemåt. 
Lite bus hemma och vi hade två små som slocknade snabbt i sina sängar. Jag ber till gudarna att de skulle vara så utmattade att de skulle sova en hel natt var men gör mig inga förhoppningar. 










Eftersom vi hade en plan, en tidsram, ett uttänkt program och alla fick ha hållit sitt blodsocker på en relativt hög nivå hela dagen blev det till en riktigt ljuvlig familjedag. En mysig dag att lagra i sitt hjärta och minnas med glädje och värme. Familjen är bäst!