torsdag 25 maj 2017

Vi planterar vidare

I dag kom turen till Tuvalis träd. Ett prydnadsäppelträd av sorten Wabiskaw (Tindras har ännu inte kommit sig i jorden trots att hon är 1 år och 5 mån äldre men vi jobbar på det). Min grundtanke var att vid namngivningsceremonierna skulle vi ha planterat barnens träd. Nu blev det ju inga såna de två första gångerna utan dop i stället så bättre sent än aldrig...Min nya tanke är att då barnen blir lite äldre ska vi gå och leta varsin sten de vill ha vid sitt träd och så ska jag (eller Staffans uraffär kanske) gravera namn och datum på plattorna som vi sen sätter fast på stenarna. Få se hur många år det sen tar hehe. 

Vi hade i alla fall vår ständiga hjälpreda med som var nyfiken på allt och härmade allt. Huvudpersonen sov lugnt i sin vagn under tiden. Firade med mig själv en stund i kvällssolen sen. 

 
  
 
 

Vi har planterat


  
Scilla. Som vi fått av mormor. Och det är ju himla tur att det bara är löken nere i jorden som skall överleva. Eftersom min lilla hjälpreda nu inte behandlade dem så värst varsamt och sen trampade över dem i tid och otid. 
Det är så roligt att jag kunnat börja göra saker tillsammans med Tindra nu. Att hon kan vara med och hjälpa till. Försöker varje dag göra något som hon får vara med på och hjälpa till med. Så att hon får känna sig delaktig. Och så är det så fascinerande hur mycket hon förstår! Väntar så på att hon skall börja prata "på riktigt", ska bli spännande att se vilka filosofier vi får ta oss an då. Försöker också så mycket som möjligt låta henne vara i fred och utforska världen, inte tjata, vägleda och föreslå åt henne vad hon skall göra. Eller hela tiden gå två steg efter och "larma". Men då får jag ju också överraskningar i form av att hon själv hämtat sin skottkärra och skördat mina blommor ur rabatterna. 

 
 

onsdag 24 maj 2017

En första blombukett

Och mammahjärtat smälter. 

 
  
Fast det var ju inte så värst mycket kvar av buketten då vi väl kom oss in. Men det är ju tanken som räknas. 

måndag 22 maj 2017

Mobilbloggen

Här blir det bloggat med mobilen och endast dess foton. Har gjort det nu i flera månader för tiden finns liksom inte att sätta sig ner och börja juxa med datorn, hoppas den startar till liv och vänta på att den kommer igång samtidigt som någon alltid skall utfodras eller hållas bort så hela apparaten inte kollapsar. Oftast blir det ett inlägg om kvällen efter att jag gått och lagt mig. Om jag orkar. På ett sätt är det synd för jag känner att Tuvalis tid inte ens i närheten blir lika bra dokumenterad som Tindras blev. Men sånt e livet. Fullt upp och ibland måste en prioritera om. 
Nu har ju äntligen solen hittat fram och också lite värme. Plötsligt kändes vinterhalare och sovpåse helt fel då ungarna skulle ut och sova och alla var redan genomsvettiga av påklädningen av vanliga kläder. Svårt med klädningen nu då det mellan varven är ganska kall vind ändå. Vi är också ute en del om dagarna, tycker samma sak där då det i lä i solen säkert är närmare 30 men ute på gården viner snålblåsten runt. Men kanske jag ändå (ännu en gång) kan tvätta undan vinterhalaren och jackorna nu. 

Jaja, nu ska jag passa på att njuta av solen några minuter så länge det är tyst i alla vagnar i sovtåget. 

 
Edit; Jag hann inte ens lägga in vagnbilden förrän det var matkris i den främre. Så nu hänger jag inne med denna fina filur istället. 

 
Kommer våren och sommarvärmen nu? Vågar vi hoppas på en varm och vindfri sommar?

torsdag 18 maj 2017

Tuvisen

 
Tittut världen! Jag växer så det knakar. Mamma tycker jag är en sån stor flicka nu redan. Lång och grov. Ingen liten sladdrande klump längre. Eftersom jag använder samma kläder som storasyster använde på våren i fjol (då var hon fem månader äldre!) har jag passerat snutteplutt spädistiden för länge sen. Mamma är lite lessen över att jag inte var någon liten bäbis till henne, men som lillasyster måste jag ha lite mera bråttom här i världen för att alls hinna med. Eller hur?!?

 
Så här lång och stor är jag!

 
Jag tar nu ögonkontakt med folk, jollrar massor och är strålande glad då mammas ansikte dyker upp ovanför kanten på spjälsängen om morgnarna. Jag avskyr att ligga ner i famnen, vill ju se något av omvärlden nu då jag kan fokusera blicken och så är jag inte alls förtjust i att ligga på mage på golvet. Stadig i nacken är jag men orkar inte hålla den så långa stunder. I kväll åt jag en hel måltid med pappa för första gången. 

 
Ja du älskade Tuvali, du var den allra bästa och oväntade överraskningen som kom till oss. Trots den tuffa november och december delen av graviditeten skulle jag göra om det när som helst. Vissa dagar (om och när jag hinner tänka efter) måste jag lite nypa mig själv i armen. Tänk att jag får ha en sådan här fin liten typ i mina armar igen. Tänk att jag får sitta och amma en liten (nåja...) fröken igen. Tänk att jag har en till att älska gränslöst i mitt liv. Det är inget man skall ta förgivet, varken att få ett barn eller att få sitta och amma. Det är en gåva som blir dig given och som är ovärderlig! Kan inte förstå hur vi kunde bli så lyckligt lottade till slut. Kan inte heller förstå hur fort det går!!! Som sagt, Tuvali hoppade över spädistiden och det känns som om jag tappade bort något med henne. Vad hände liksom?!? Nu är hon ju som inte nå liten längre. Jag hänger inte alls med. 
Kära lilla Tuvali, sluta spurta ifrån mig. Du hinner nog. 

tisdag 16 maj 2017

Efterfesten

Efter varje fest lämnar det oftast rester av olika slag. Sådana en kan njuta av. Både med gott samvete och med dåligt samvete. 
Med gott samvete njuter jag av blommorna. Snittblommor passar mig ypperligt eftersom jag aldrig kommer ihåg att vattna saker under nån längre period och ganska fort tröttnar på grejer och det mesta dör bort. Snittisar ställer du i vatten, njuter några dagar och sen får du med gott samvete slänga dem. 
Med dåligt samvete äter och smygäter jag kalasresterna. De är så goda och så många. Och jag kan inte låta bli dem förrän de är slut. Vissa kvällar har jag ont i magen och mår illa, men snåltanden bedrar visheten dag ut och dag in. Har verkligen inte min systers stålmage (eller självdisciplin)!

 

Det fina blomsterarrangemanget har Mikaela på Blomstertjänst gjort. Chocolate chip cookiesen har snålkokkot gjort.

söndag 14 maj 2017

Morsdag

I fjol fick jag fira min första morsdag, och det var stort. Jag hade längtat och väntat så många år på det. Glädjen och tacksamheten visste inga gränser. Aldrig i min vildaste fantasi hade jag kunnat eller vågat tro att jag följande år skulle få fira min andra morsdag som tvåbarnsmor. Dagen började fint med champagnefrukost och smörgåstårta. Sen har vi fortsatt firandet norröver med god mat och kusinhäng. Det blev inget gemensamt foto av mig och mina pinglor idag för tiden räckte inte till. Det har liksom blivit lite mer "båsot" om dagarna då vi skall iväg på något. Men varsitt halvbra telefonfotografi kan jag bjussa på. 

 
 
Mammarollen kan många gånger vara tuff och utmanande, men det är också det finaste du kan vara med om. Att få sätta ett nytt liv till världen och få följa med på dess stig och vandring genom livet, det är fantastiskt. 
Att flickorna får ha både mormor och farmor i sina liv är så värdefullt. Att få se kärleken i deras ögon då de tittar på sina barnbarn gör mig alldeles varm inombords. 

lördag 13 maj 2017

En dopdag

 
Tuvali Lydia Andersdotter

I dag fick vår andra dotter sitt namn. En fin men lätt kaotisk tillställning med 16 kids i farten. Vi är trötta och nöjda. Mest nöjd är jag över min fina familj, all kärlek och omsorg som finns där. Och fina vänner som blev hennes faddrar och kommer att finnas i hennes liv. Jag skulle vilja skriva så mycket och så vackert men är så trött. I morgon fortsätter vi fira. 

torsdag 11 maj 2017

Kravlösa morgnar

Aah, för en morgontrött människa är detta med att vara mammaledig med kravlösa morgnar hemskt behagligt för själen. Speciellt då den äldre behagar sova till 8 eller som idag väcka mig först halv 9. Då gör det inget att den yngre varit vaken 3, 4 och tog morgon halv 6. Humöret är bättre för alla tre och sen får vi mysa med frukost i lugn och ro. 

 
En har ro att leka medan jag ställer i ordning frukosten. Mycket behagligare än då hon står och skriker och drar mig i benet. Att hon dessutom äter sitt bröd själv gör att jag samtidigt kan äta min egen frukost, och dricka ur favoritmuggen. 

 
 

Vi kommer oss sällan iväg nånstans före 10.30. Det räcker så länge före alla är ombytta, tvättade, matade och klädda. Och så sker det oftast nån olycka och vi får börja om med proceduren för lillasyster. Som tur är har vi inte speciellt ofta bråttom nånstans heller. Förmiddagarna spenderas oftast längs vägen eller ute på gården. Så dessa morgnar gör att jag kunde stanna hemma flera år och njuta av dem!

fredag 5 maj 2017

Fredagens känsla

Är ungefär såhär;
 
Vi var ute på vift hela dagen igår. Jag bar och kånkade på barn ur och i samt till och från bilen i så många omvarv igår att foglossningens restskador tyckte de behövde komma och hälsa på. Hade så ont i morse då jag vaknade så jag beslöt att vi nog skippar dagklubben idag. 
Kunde dock inte hålla mig från en liten promenad med fröknarna och mommo i detta ljuvliga vårväder. Nu har jag strandat här i stolen medan yngsta sover och nästyngsta krattar sten. Har noll lust att avbryta lapandet av sol för att gå in och luncha.