måndag 26 mars 2018

Dagarna rusar på

Och tiden springer iväg. Vi har en 2,5-åring i huset och humöret är verkligen svårt att leva med i den åldern. Så vi sliter våra hår om dagarna både Tindra och jag. Samtidigt är hon så fantastiskt skön och underhållande att hänga med och får oss att skratta högt flera gånger per dag. 

Vi är ute massor och njuter av vädret. Alltså den här vintern går till historien som den mest fantastiska på 10 år, minst! Snömängden och minusgradrarna och solen och jag blir alldeles knäsvag av glädje. Samtidigt känns det ju lite konstigt att som idag vakna upp till -22 grader och det är slutet av mars. Liksom en månad kvar till Valborg och första maj. Hur skall våren hinna komma?! Vet inte om jag vill att vintern skall ta slut, den tog så länge på sig att komma, så många år (!) så vem vet när vi får se den igen?! Men sen är ju nog torra vägar, klacken och skinnjackan ganska nära hjärtat också! Jaja, där efter midsommar nån gång kanske snön har smält. 

Maken har inlett sin första semestervecka idag och vädret har ju verkligen varit på vår sida! Vi gjorde en utflykt till skidcentrum, hem och luncha och sen stack han dit tillbaks för att skida medan jag tankar d-vitamin och ungarna sover. Skönt så! Vi hade den värsta av sjukstugor förra veckan, magafari, så trots att han var hem två dagar och vab/vaf-ade då så räknas semestern först från idag. Visst?!






Borde gå in och göra tusen vettiga saker. Men då det är så skööööönt här ute!!!

fredag 16 mars 2018

När man inser hur trött man är egentligen

Av någon anledning (morgonsolen?!?) har våra barn väckt varandra 1,5-2h tidigare än vanligt på morgonen (vilket brukar vara min bästa sovtid!). Och toppat det med att sova 0,5-1h kortare än vanligt under dagen. Humöret och feelisen har varit på topp. Speciellt hos 2,5-åringen som annars är emot allt bara av princip just nu. 
Nå inget ont som inte för något gott med sig sägs det. Efter att ha somnat som klubbade sälar igår så sov kidsen en hel natt. Inte en enda gång var vi tvungna att gå upp efter att vi själva lagt oss. 7h ostörd sömn (förutom maken som snarkar och skrapar sig). Och jag är tröttare än någonsin då jag vaknar. Min kropp har fått slappna av på ett annat sätt och kanske fått släppa fram den enorma trötthet som finns inom en då man inte sovit en hel natt på över ett år. Pest eller kolera liksom. 




Mina finaste små bärtottar, Pindron och Tuusi-namnam. 

Fredagstipset

Om du vill ha ngt gott, enkelt och smarrigt till ditt fredagsvin har jag här ett tips som jag helt kallt stulit av Linda;
Tag valfri ost (grillost, halloumi, mozzarella) och skiva ner i en ugnssäker form. Släng en förpackning körsbärstomater över. In i ugnen på 175-200 grader beroende på från vilket sekel den kommer. Sen är det klart efter 30-60 minuter beroende på hur länge det tar att utfodra, byta på, värma och ge mjölk samt klä  sovhalaren på dina avkommor. Typ. 

Nu råkade min form bli tom utan att jag ens korkat fredagsvinet men so be it. Se det som ett säkert tips på succé!



I dag testade jag att pimpa mitt gotta med basilika. Tog bort ganska mycket ostsmak.  

måndag 5 mars 2018

En liten insikt

I vinter, då vi nu en gång har en ordentlig vinter!, är egentligen den första som det varit aktuellt med pulkaåkning för vår del. Att komma sig ner på rattkälken kräver ju lite balans, balansen har aldrig varit mitt starka kort. Men det går, och då en väl sitter där är det ju ändå rätt bekvämt eftersom en sitter lite upphöjt. Sen kommer vi till pulkan, den är oftast lite för smal och aningen bökig att komma sig ner i. Även det går då jag väl kommit på plats och den kan åka rätt hårt. I dag kom vi till stjärtlappens premiär, den kräver en mindre akrobatisk insats för att komma sig ner på, väldigt liten och nätt och rinner lätt iväg undan en. Är ju inte så vigulant längre då man skall ner på den kan jag väl erkänna. Sen då en väl kommit sig på den så krävs det absolut mest fysik och koordination att hållas på den, luta sig bakåt och hålla upp både ben och fötter för att kunna åka. Den är dock väldigt roligt att åka med konstaterade jag idag, och väldigt lätt att bära upp för backen :)


Kom också underfund med att mina barn skall få ha halare tills de börjar sitt sjunde skolår, typ. Alltså att leka i snön med tvådelat är ju helt värdelöst. I vår ålder drar det ju i skarvet och så kommer det en himla massa snö dit in som kyler och väter ner, obehagligt är vad det är (och ja, mina byxor har hängslen och är såndär som är lite "högre" på ryggen). Tacka vet jag halare! Skulle gärna ha en själv också här hemma då jag är ut med kidsen, hehe. Minns från egen barndom att jag hade halare väldigt länge för jag trivdes så bra i den, kommer också ihåg den första egna tvådelade vinterdräkten, så stor och vuxen jag kände mig då jag gick iväg till skolan med den. Åtminstone för hemmabruk hoppas jag att de accepterar de varma och sköna halarna i många många år ännu.

Jaja, viktiga saker att fundera på här i hemma-mamma-livet-träsket. Nu skall jag utfodra ungar och ställa mig iväg på möte.

Att sticka huvudet i sanden

Det har jag gjort lite med den här varg-situationen som uppstått på de breddgrader där vi bor. Det hördes om ett som annat spår som synt tills men ganska vagt och länge mellan tillfällena och jag kunde inte hjälpa att undra om det nu var mest för dramats skull som det hördes. Men så hände en some-explosion av varg-nyheter typ över en natt. Eller snarare under en veckas tid. Jag försökte fortfarande tänka i banor som att den rör sig mest på natten, varför skulle den nu komma hit till vår by, vi bor så nära vägen och det kör så mycket trafik här varför skulle den komma hit, vi har ju en hund som markerat runt hela huset så det gör säkert att den inte kommer hit, jag hade ofta ut Freddi i hagen då flickorna sov, jag flyttade vagnarna under köksfönstret så ser jag ju dem hela tiden och så nära huset kommer den nu inte, jag satt ut och njöt av solen någon dag då flickorna sov i skuggan på gaveln och så vidare i all oändlighet. Tills det plötsligt var en flock som rörde sig, det har setts spår bara någon kilometer från oss, hundar har försvunnit, spår hade setts under köksfönster och de var nu plötsligt väldigt många vargar och överallt kändes det som.


Fick hjärtat i halsgropen och insåg att även om jag står och stirrar ut genom fönstret 3h per dag, eller sitter där ute och pillar på telefonen för att "vakta" så gör jag ju nu inte så mycket väsen av mig för att skrämma en flock hungriga vargar som kommer strövande över gården om det vill sig så illa. Det är ju inte precis att de vänder om ifall jag piper fram ett schas och viftar lite med min iPhone åt dem...och de är ju faktiskt stora, starka rovdjur det handlar om. Ingen ilsken liten hund jag kan sparka undan medan jag drar in två vagnar och 30kg barnkött...så jag prövade att ha ungarna att sova inne i vagnen. Det gick ju inte alls bra. Jag suckade över den inglasade balkongen eller terassen som än en gång skulle ha varit guld värd och som jag nu aldrig får till stånd nu när jag behöver den som mest. Tills maken kläckte den brilliantan idén att vi har ju en kallvind. Full med skräp i och för sig, men att fösa undan så pass mycket så två vagnar gick att skuffa in dit gick förvånansvärt bra.  Barnen sov som nå stockar i kylan eftersom där är i princip lika kallt som ute nu, minus all blåst och all snö som kilar sig in i vagnen. Lite bökigt att ha vagnarna på vinden förstås....men nu valde vi att ha dem bland mössen i stället för vargarna. Det är dock en tillfällig lösning som fungerar, det går nu sålänge det är kallt ute. I vår/sommar funkar det inte alls att ha dem där under plåttaket där solen gassar dagen lång och flugorna och getingarna härjar fritt. Jag hoppas verkligen att någon myndighet eller instans har tagit sitt förnuft tillfånga och åtgärdat detta problem på vår landsbygd före det! Känns lite medeltida att inte kunna ha ut barnen för att sova dagssömn eller våga släppa ut dem på gården oövervakade på grund av rovdjur, mitt under 2000-talet!!!



fredag 2 mars 2018

En till 1-åring

Alltså jaja, liksom orka tjata igen om att tiden går fort. Men om det här gick snabbt, så har det gått ännu snabbare med andra! Förstår ingenting faktiskt.

Vi blev ju då förärade med en till oförskämd lätt dotter att ha att göras med. Inga matallergier så långt ögat kan nå, äter bra, sover helt okej, ännu mer självständig i sitt lekande och sysselsätter sig själv mest hela tiden. Underhålls med jämna mellanrum av storasyster, är en liten spilevink som ler och "pjasar" sig då någon ser på henne. Har börjat jollra och göra medvetna ljud samt träna stämbanden om dagarna. Hon tog ju god tid på sig att komma men då det väl bar av så gick det med fart. Och Tuvali har fortsatt att göra allt med fart sedan mars 2017. Allt skall helst ha skett redan i förrgår då hon kommer på det. Benen går som trumpinnar så fort vi lyfter upp henne, hon går med gåkärran och de stöd som finns till hands. Är hundra gånger mer amper, bestämd, utsvulten, dödstrött, superpigg och humörssvängande än vad storasyster någonsin varit. Kommer att vara den av flickorna som ger oss flest gråa hår har jag på känn.


Tuvali har redan åtta tänder. Vaknar mellan 7.30 och 8.30 på morgonen. Sover ute i vagnen 12.30-16 ungefär. Använder sig av storlek 80 och 86 i klädväg, är gissningvis tyngre än vad storasyster är i dagsläget och knappar in på längden hela tiden. Vi har 1-årskontroll först nästa vecka så har inga uppdaterade siffror idag. Hon äter allt, både hemlagat och på burk. Tuggar och bearbetar maten på ett helt annat sätt än Tindra och får nu bara "pattad" mat blandat med mjölk eller osaltat smör. Dricker fettfri mjölk och nöter upp de sista NAN-burkarna. Tycker precis allt är gott i munnen. Älskar att simma och bada. Behöver ha näsan tryckt uppefter något för att känna sig trygg, men har verkligen inte tid att sitta i famnen eller ligga bredvid i sängen och mysa.


Hon kom som en total överraskning åt oss. Och en finare sådan kunde vi inte ha fått! Älskade älskade lillasyster, så rund och god och mjuk! Grattis finaste Tuvali på din 1-årsdag!

torsdag 1 mars 2018

Mars

Första vårmånaden. Say whaat?!? Känns väl inte direkt så då en ser på termometern där ute. Men solen värmer nosen då du sticker ut den och varje dag droppar det från istappen i vattenrännan så vi är nog på väg ditåt. Kickstartar månaden med två 1-årskalas. FATTA att vi IGEN har en 1-åring i huset! Den här månadens utmaningar blir följande;
  • Hålla liv i träningen. Efter kalasen och fram till påsk är det stopp på godis och sött.
  • Fotoböckerna. Alltså jag vet inte om jag vågar skriva det den här månaden igen. Nu är det dessutom i pluarlform. Uhu!
  • Hmmm, känns som att föregående punkt kommer att ta all min extra tid och energi.