Sista och första

I dag är det den sista november, tänk nu är vi redan där. På tröskeln till årets sista månad. Den månad som brukar vara mys och förväntan men som på något vänster förvandlats till stress de senaste åren. Tycker inte att det är speciellt länge sen vi var här sist heller. 

I dag är det den första dagen på vårdledigt för mig. Fatta att min föräldraledighet är slut redan! Fatta att vår Lill-korv blir 9 månader på lördag. Det är helt sinnessjukt! Har inte hunnit med alls. Det här året har gått så fort så fort, tycker att det just var januari och en mycket söndrig kropp gick på mammaledigt och inledde en väldigt lång väntan på slutmålet. Det är vemodigt (var är min lilla bäbolini liksom?!?) att föräldraledigheten är slut för det betyder att det redan gått så många månader som helt seglat mig förbi. Känns som om jag helt gått miste om Tuvalis spädbarns tid. För nu har hon ju levt 3/4 av sitt första år och är inget litet knyte längre. Och jag tycker att vi nyss fått henne. Samtidigt är det ganska skönt att veta att jag ännu har 8 månader kvar att njuta av trollungarna. Mitt beslut att vara hemma hela detta läsår känns så rätt. Vårterminen skall vi bara mysa och fånga dagen och njuta. Så bra det nu sen går med två springande yrväder som inte vill sitta i famnen längre, hehe. 

Det är också konstigt hur olika det kan vara. För två år sen då Tindra var 2 månader gammal var jag ännu i babybubblan med henne. Satt i soffan och snusade på henne om dagarna, kunde inte förstå vår lycka att ha fått ett barn, njöt och myste dagarna långa. Mot vårkanten mådde jag inte alls bra och kunde knappt bärga mig tills jag slapp ut ur huset. Jag längtade ihjäl mig till jobbet och började jobba få hon var lite på 10 månader. 

Nu, efter 9 månader som tvåbarnsmor är känslan som skrivet ganska skön ännu. Och det känns bra. Så här långt. För nu om dagarna har jag inte riktigt tid att sitta och gräma mig över saker eller må dåligt över saker. Det är full speed från morgon till kväll. Jag njuter av att få spendera tid tillsammans med mina barn, även om de driver mig till vansinne ibland. Tacksam över att vi planerade och försökte göra detta möjligt. Och tacksam för att jag känner som jag gör, att jag inte går omkring och ångrar mitt beslut och har lejdon av det. 

Att ta en gruppbild av gänget jag tillbringar mina dagar med var ju inte det lättaste. Men de är lätt det bästa som hänt oss!