Mina små troll som jag älskar över allt annat! Finns väl ingen som kan ge och ta så mycket som ens egna barn. De driver en till vansinne, de får ens hjärta att svämma över av kärlek, de har planterat en konstant inneboende oro över dem inom en själv. Deras klingande och gurglande barnaskratt är som balsam för själen och får vilken mörk dag som helst att ljusna upp. Den sömnvarma kroppen som kryper ihop i din famn och borrar in näsan i bröstet, och de kladdiga armarna som ger dig en strypande kram tinar upp vilket kall dag som helst.
Vi älskar, myser och njuter. Försöker att inte vara irriterad och stressad och tjata sönder öronen av dem, vilket är väldigt svårt ibland. Försöker låta dem sitta i famnen och vara nära, tanka trygghet, kärlek och närhet så ofta och (nästan) så länge de vill. Tänker att den här tiden går ändå så rasande fort. Snabbt kommer den tid då de inte vill mysa eller sitta i famnen längre, inte hålla hårt i fingret som om det gällde livet fast vi bara går ner till bilen. Vill ge dem allt och alltid finnas där. Vill skydda dem från allt och bygga en närande kokong kring dem. Vill ogärna att de skall drabbas så hårt i livet. Men det vill väl så gott som varendaste kotte som avlat av sig. Vill ju samtidigt att de skall bli självständiga individer som har ett skönt och rättvist sätt mot sina medmänniskor också. Det är inte lätt det här föräldrajobbet. Men tänker ändå att det måste börja med kärlek och trygghet. Att det är grogrunden till resten. Så nu öser vi på med det så gott vi kan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar