Vägen till vår älskade skatt.

Den har varit lång och inte alltid så lätt. Det här inlägget har jag påbörjat för över ett år sedan. Men aldrig klarat av att skriva klart. Det har alltid tagit stopp någonstans. Många tårar har runnit medan jag försökt skriva ner ens en liten bråkdel av det vi varit med om.

Egentligen började det hela redan för 9 år sedan under studietiden. Min mens uteblev mitt i allt, utan "giltig" orsak och jag hamnade in i rullorna både hos Mehiläinen och VCS redan då. Så småningom konstaterades att jag lider av PCOS. De sa redan då att jag antagligen aldrig kommer att få egna barn, satte mig på en hormonkur och skrev sen ut p-piller åt mig. Då mitt i studie- och singellivet var det nu inget jag tänkte på desto mer. Jag blev mer skrämd av att de sa det ofta leder till cancer. Men så småningom lade sig också den skräcken och jag tänkte egentligen inte desto mer på det.

Under min tid i Helsingfors blev jag rekommenderad att söka upp en specialist på Femeda som en av mina kollegor gick till. Jag hade ju då redan träffat min blivande man och det här med barn och familj började kanske bli lite mer tänkbart än det var under studietiden. Jag hade ju redan förlikat mig med tanken på att aldrig få egna utan att adoptera i stället. Men det är klart, fanns en chans så ville jag förstås ta den.

Sagt och gjort jag bokade tid och träffade den mest fantastiska dam jag haft att göra med under hela den här baletten. Hon sa att det är många som kommer från Vasa-trakten med samma dom, men det finns alltid alternativ att pröva. Lite mer lugnad gick jag därifrån och fortsatte så livet.

Efter att vi gift oss och det här med barn nu kanske blev lite mer aktuellt i vårt förhållande bokade jag tid till Helsingfors igen. Ni kan tänka er bitterheten att bo i den här delen av landet och inte där nere då...Jag fick träffa samma dam i januari 2013 efter att vi försökt på egen hand utan desto större framgång. Damen meddelade att hon går i pension nu men skriver alla papper och alla remisser färdigt och sen rekommenderade hon oss att söka hjälp på närmare håll eftersom det är ganska bökigt att ta sig ner till H.fors varje gång det skall göras något. Hon skrev ut gulkroppshormon åt mig som jag skulle ta under våren. Sen var privatsagan all och lokalhelvetet började.

Att försöka få dem på lokala HVC att förstå alla papper och alla prov vi behövde ha i ordning för att få komma i rullorna till VCS var ju inte det lättaste. Och inte var de särskilt taggade att ta reda på något själv och hjälpa oss heller. Vet inte hur många brev vi fick från VCS där det alltid fattades något och vi var tvungna att vänta till nästa månad för att det skulle tas i rätt tid eller på rätt dag i cykeln. Nå till slut var alla papper i skick och i fick vi äntligen påbörja resan på VCS. Sen följde år av månatliga läkarbesök, ultraljud, hormoner, tabletter, piller, sprutor, klockslag att passa osv. Vi gick från enkel tablettbehandling till inseminering. Vilken skedde i Tammerfors. Så plötsligt skulle det vara en dag på VCS och en dag på TAYS per månad. Varje månad ett litet hopp som släcktes mer och mer och varje månad en besvikelse som växte sig större och blev tyngre att bära och hantera. Jag ville gå direkt till IVF eftersom jag inte trodde på insemineringen desto mer. Vår fertilitetsläkare sa att vi inte skall stressa kroppen, hon har sett under tidigare. Jag grät mest hela tiden och var så trött och så ledsen på alltihopa. Till sist beslöt de i oktober 2014 att ta en paus till 2015 eftersom allt tärt så hårt på min kropp och knopp så de behövde återhämta sig och vi behövde en paus. Jag var uppsvälld och mådde dåligt av alla hormoner jag stoppat i mig under så lång tid. Hösten -14 hade varit riktigt tuff. Vi skulle ha fått gå vidare redan nu om vi ville men blev avrådda.

Plötsligt var det jätteskönt att inte behöva fokusera på det och jag tog tag i mig själv och mitt mående i stället. Vi började så smått kolla upp adoptionsreglerna och hur vi skulle gå till väga med det för jag var inte riktigt säker på att jag skulle orka så många år (månader...) till med behandlingarna. Men ville ändå ge IVF en chans. De ringde i december från VCS och bokade färdigt en ny tid åt oss i januari för att fortsätta.

I januari var vi således på plats på VCS igen och de gjorde grundliga undersökningar. På min högra äggstock hittade de en cysta som de inte sett tidigare och som de blev lite fundersamma över. Men den var liten och torde inte ställa till större problem så de beslöt att den skulle tas bort i samband med vår Tammerforsvecka de bokade in i februari, vecka 6. Det var då det skulle ske. Då vår IVF-behandling skulle ske. Äggodling, utplockning, befruktning, odling och återinsättning. Vi beslöt direkt på stående fot att de skulle få sätta in fler ägg för jag ville inte gå igenom allt detta snart igen. Vi fick papper och instruktioner med oss hem, tider och tabeller, var och hämtade ut sprutan för flera hundra euro och äntligen kändes det som att vi var på gång.

Men så började januari närma sig sitt slut. Min mens kom aldrig. Vi fick aldrig sätta igång med sprutan. Jag blev nervös och bortförklarade det med att kroppen säkert reagerade på min nervositet. Plötsligt var vi två veckor efter i tidtabellen och v.6 närmade sig med stormsteg och en fredag tänkte jag äh jag måste väl köpa ett test då bara för att utesluta det i alla fall. På lördagsmorgonen den 31.1.2015 tog jag graviditetstestet och tänkte få en chock då jag trodde det visade ett plus. Men eftersom jag haft det i bilen under natten och strecket knappt var synbart tänkte jag att det är säkert nå fel på det. Vi åkte till Seinäjoki på dagen, maken bytte bil och jag köpte ett nytt (digitalt!) test. På kvällen kom så det slutliga resultatet; Gravid 3+.

Jag visste inte vad jag skulle tro. Ringde direkt till VCS på måndag och sa jag tror att jag är gravid men jag vet inte riktigt säkert. Det fanns inga lediga tider förrän 10.2 och det blev en LÅNG väntan. Då vi satt där i väntrummet den där tisdagen var jag så nervös så jag visste inte vad jag skulle göra av mig själv. Jag var övertygad om att det var en skengraviditet, att min kropp lurade mig på något sätt efter allt den fått utstå. Då vi kom in och läkaren frågade "Men hur kunde det gå så här?" började jag stortjuta och svarade att jag inte vet hur det har gått till. Till slut fick jag hoppa upp på bänken och de gjorde ett inre ultraljud. Och kan ni tänka er, den lilla cystan de såg i januari hade nu utvecklats till en liten räka, med bultande hjärta och allt. Glädjetårarna rann och vår lycka visste inga gränser. Den känslan den dagen kommer jag alltid att bära med mig i mitt hjärta.

Sen följde nio månader av konstant rädsla att något skulle gå fel och att vi skulle mista vårt barn. Jag var så livrädd genom hela graviditeten och hade lite svårt att njuta av den (vilket folk ständigt tjatade om att jag skulle göra för "den här tiden kommer aldrig igen då du bara kan vila och göra vad du vill när du vill"). Nå så en regnig, blåsig och solig dag i september kom den här till oss;

Vår egna skatt, så älskad och så efterlängtad, så hårt arbetad för och så dyrbar på alla sätt. Det tog ganska länge före vi landade i att vi var föräldrar, att vi hade ett eget barn och att vi äntligen blivit en familj. Innan vi kunde slappna av ordentligt och börja njuta, på riktigt. Det var många tårar som rann, mest av glädje, förundran och tacksamhet. Jag var så himla nervös, ibland kanske lite lätt hysterisk att det skulle hända något, de första månaderna. Men här är vi nu, snart 16 månader senare med ett riktigt litet busfrö full av energi och glad som solen.

Det är svårt att vara i den där situationen. Alla klyschor och goda råd som folk kommer med (ofta i all välmening men ORKA) "tänk inte på det", "det händer när ni minst anar det", "nästa gång går det säkert vägen", "sluta oroa er, kroppen känner av det", "försök leva som vanligt bara". Det är inte så lätt. Efter ett visst skede kretsar precis allt kring det här och du tänker omedvetet på det hela tiden. Du blir lite lätt förstörd av alla hormoner och det tär ganska hårt på kroppen och knoppen. Och så skall du ju sköta ditt "vanliga liv" vid sidan av. Men antagligen var det just det som hände oss, min kropp var fullproppad med hormoner, vi fick en paus från allt och behövde inte tänka på det, vi hade en plan som skulle verkställas om två månader först så vi kunde bara släppa allt tills. Och så PANG, kom en liten apa att bosätta sig i mig. De hade ingen vettig förklaring till det på VCS och de har ingen vettig förklaring till att jag är gravid igen heller, utan minsta lilla behandling. Livet är bra överraskande ibland!