Anonym
Ditt liv om 5 årVilken rolig, men knepig, rubrik! Här tillåter jag mig helt att fantisera fritt och vara ärlig. Den är knepig eftersom jag är lite kluven på den här fronten.
Det finns den sidan som hoppas att vi om fem år har lyckats renovera klart mormor och morfars hus, äntligen fått flytta in och att vi håller på förvandlar gården till en härlig trädgård med vildvuxna blommor, utekök, badtunna, ute/glasrum osv. Att jag får krypa ner i badkaret varje kväll och tända ett doftljus. Att vi båda har en stadig inkomst och kan klara av att leva vardagen samt unna oss att resa någonstans mellan varven. Att vi lyckats få en familj, som håller på växer som bäst. Att jag har fått en klasslärartjänst istället för en timlärartjänst, och om vi har familj kanske jag just då tagit ett steg tillbaka och bara jobbar som klasslärare och njuter av huset och familjen samt villalivet. Ni vet den lantliga idyllen som man borde längta efter då man bor här.
Den andra sidan, den som blev "hemtvingad" i förtid och fortfarande inte kommit över det, önskar att vi om fem år faktiskt skulle ha åstadkommit något med vårt gemensamma liv, kommit oss någonstans här i livet. Äventyr och friska vindar, utvecklas som människor. Bosatta på annan ort, varför inte annat land. Att vi skulle ha fullt med upplevelser som skapar minnen som vi kan leva gött på sen då vi bildat familj, barnen blivit så stora att de skall börja skolan och vi, kanske?, flyttar hem och köper huset då (här skulle det inte sitta helt fel att vara snuskigt rik och ha kunnat ha byggubbar att färdigställa allt tills vi kommer...eller hitta en fin lägenhet) eller så har vi hittat ett drömhus någon annanstans. Kniper det kunde jag jobba som något annat, men helst som lärare. Fortfarande ett badkar med doftljus, gärna bra fungerande lokaltrafik och en enorm strand och park inom promenadavstånd. Som kreativ sidosyssla skulle jag skriva sjukt bra böcker som blir publicerade vartefter de är klara.
Jag tror att det blir alternativ ett som vinner. Min make var inte så pigg på att uppfylla mina drömmar då och jag tror inte han någonsin kommer att bli det heller. Men livet handlar ju om att kompromissa sig fram till gemensamma lösningar, så länge vi får vara tillsammans överlever jag allt!
