onsdag 15 februari 2017

Handarbetet

Jag har handarbetat länge. Redan som liten lärde mommo mig att både sticka och virka. Det blev en och annan lapp, kanske nån pannlapp på sin höjd. Inte förrän i lågstadiet åstadkom jag något mer "vettigt" i stick- och virkväg. 
Sen har jag varvat med lite tavelsömnad och dukbroderas däremellan. Efter några års paus från så gott som allt vad handarbete heter tog jag sakta men säkert upp det igen och då främst stickningen. 

Jag höll mig länge till små sockor och vantar (kanske mest för att de passade mitt tålamod bäst), vänner började få smått och igelkottarna blev min grej. Lite senare blev det x antal par converse. Så småningom vågade jag mig på babytröjor och små barntröjor. Linda inspirerade mig massor och jag lånade och kopierade mönster. Minns jag var så stolt över mina alster. Att jag själv läst mönster, fått ihop det och skapat en stickad tröja. Eller kofta. Lade glatt upp allt jag producerade här på bloggen och kände mig nöjd. 

Sen hände något på vägen. Ju mer jag gjorde desto mer kritisk blev jag. Varje plagg har något som är snett, ojämnt, för stort, för litet, för tjockt, för tunt, för långt, för kort, för håligt, för fult, ja ni fattar. På ett sätt ett tecken på att jag utvecklats och "kräver" mer av mig själv. Men varifrån smög sig självkritiken på?!? De flesta av mina plagg och alster är så mycket bättre, jämnare och snyggare nu än för nåt år sen. Ändå är det så mycket svårare att lägga upp dem och bara vara stolt. Att bara skriva tadaa se vad jag gjort, blev det inte fint?! I stället måste det smyga sig in lite ja det där blev ju inte så bra och det där kunde jag ju ha gjort bättre osv. Människan är nog en allt bra underlig filur.

Kanske ett mål för i år kunde vara att bara vara stolt över det jag gör? Jag menar, det är ju ändå hemgjort, det skall väl synas någonstans. Eller?!?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar