Jag blev lite trött på vardagen där

Här har ekat tomt mest hela sommaren. Blev så oändligt trött på vardagen. Kände mig ensam, isolerad, uttråkad och omotiverad till allt. Efter 14,5 månad hemma var jag en sån "mökkihöperö" så jag visste inte av det heller. Instängd mellan hemmets fyra väggar. Så kändes det. Skall bli så otroligt skönt att komma ut i arbetslivet igen. Tvätta håret oftare än en gång i veckan, plocka ögonbrynen, klippa tånaglarna, raka och epilera sig. Ni vet, bli en människa igen. En social sådan!

I början gick det jättebra att vara hemma. Jag njöt så otroligt mycket mer av det än vad jag hade trott och vågat hoppats på. Jag var så glad över att jag trivdes och tackade vår lyckliga stjärna för att vi bodde i ett sådant land där det är möjligt för dem som vill att vara hemma nästan hela första året. Under tidig vår var jag till och med osäker på om det var ett bra beslut att börja jobba till hösten igen, om jag skulle ha varit hemma till jul ändå, eller helst höstlovet. Tack och lov att vår ekonomi inte tillåter det för i dagens läge vet jag inte om mitt psykiska välmående skulle ha klarat av det. Allt gott kommer till ett slut och du når en punkt då det är dags att ändra vardagen lite för att alla skall må bra. Vi har det otroligt bra ordnat så Tindra får sova ut och vakna upp i egen säng varje morgon. En dag i veckan kommer mommo hit och väntar ut henne med morgongröten och sen traskar de iväg över pissdiket. Resten av veckans dagar är mamma eller pappa hemma då hon slår upp sin små blå och det känns så bra att inte vara tvungen att lägga henne på dagis. Hon är trots allt bara 10,5 månader. Jag vet att det finns de som inte har andra val än dagmammor/-hem i denna ålder men just nu tackar jag vår lyckliga stjärna för det, att vi inte hör till den gruppen ännu i år.