Att jag är en muminfantast har kanske inte undgått någon. Många gånger har jag uttryckt min irritation över att muggarna blivit så kommersiella och tänkt att jag måste sluta köpa varje ny som kommer ut. Vem behöver 50 muminmuggar liksom?!? Men så faller jag i fällan varje gång. För de är ju så fina! (oftast) och jag är en sucker för att samla på saker och ha "serier" och varje gång jag tar fram en ur skåpet för att dricka té eller oboy blir jag så glad. Varje gång jag ser en lämnad vind för våg bortglömd där ute eller rullandes i bilen av en icke nämnd man i hushållet blir jag så irriterad. Tallrikarna har jag tack och lov inte fallit i fällan för (ännu..), har endast en djup och den har jag fått en födelsedag.
Kannorna tänkte jag aldrig börja samla på heller. Det bara blev mitt i allt så att jag hade flera stycken i mitt skåp. Den svart-vita Seikkailu kannan köpte jag då den skulle gå ur sortimentet för jag tyckte den var så stilren och jag hade ingen vatten/saftkanna att använda just då. Den svart-grå-rosa Seikkailu köpte jag då den lanserades för den var så fin och jag ansåg att jag behöver en att ha vatten i och en att ha saft i då vi har middagar. Sen var jag nöjd. Trodde jag. Tills den röda Lilla My kom passligt till jul ett år. Den fick mig att tänka på varm glögg och julmys och eftersom min favoritfigur var på den så hamnade den i köpkorgen. I höstas råkade jag se den vit-rosa-blåa kannan på Stockman och såg att den var limited edition. Eftersom den var fin så kom den sig hem också, dock är den oanvänd ännu. Men alltså ja, så mitt i allt hade jag mig en samling med muminkannor då också. Hoppsan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar