Två olika graviditeter

Den här graviditeten har varit tyngre på alla sätt och vis. Dels var ju min fysiska form inte riktigt vad den var förra gången så utgångsläget var ju klart sämre nu. Det har antagligen lett till att foglossningen gjorde entré mycket tidigare och mycket kraftigare denna gång. Jag har också haft mycket större problem med ischias och nere i korsryggen. Jag sover sämre och är trött jämt. Hela hela tiden är jag trött. Fast då jag tänker efter så kunde jag ju de fyra sista månaderna av förra graviditeten sova tills jag vaknade, åka till jobbet då jag ville, åka hem då jag blev trött, ta en tupplur då jag ville, vila och jobba hur det kändes bäst plus att vi inte hade något hus att sköta då eftersom vi var inneboende hos mina föräldrar. Nu då jag undervisar hela dagarna är det ju inte riktigt läge för att sova tills en vaknar, inte heller att åka hem och vila då en blir trött. Här hemma väntar en pigg 1-åring, en alert 3-åring och ett helt hus som skall skötas. Det finns som inte så mycket utrymme för den trötta gravida damen att vårda sig själv. Så att det är tre månader kvar känns som en jättelång sträcka att orka ta sig genom ibland. Känner mig dessutom lika stor redan som jag "minns" att jag var med Tindra i slutskedet, hehe. Det beror antagligen dels på att jag denna gång varit äckligt sugen på sötsaker, och antagligen stoppat i mig mycket mer skräp för att hålla upp blodsockret under dagarna och kvällarna. Med Tindra hade jag himo på frukt, havregrynsgröt, Classic caramel och smoothie. Denna gång; choko, choko, kex, bullar och lite choko i all möjlig form. Urk!

Men på plussida får jag ju tillägga att jag inte har sett/känt röken av nå halsbränna, inga jobbiga sammandragningar har kommit än och denna bäbuli är lika lugn i magen som Tindra var. Så få se om det kommer en liten pöjk denna gång då så mycket varit annorlunda? Mådde ju så mycket sämre i början nu också. Förra gången var det en självklarhet att vi väntade en flicka fast vi inte tagit reda på. Vi pratade bara om "lillasyster" åt Freddi. Bara två sista veckorna tvivlade jag och undrade om det inte skulle komma en tionde pojkkusin i skaran ändå. Men då hon väl anlände skulle jag ha blivit mer förvånad om det visat sig vara en liten kille trots allt. Den här gången är det mycket svårare, har ingen stark "känsla". Så det är lite mer spännande nu.

Tindra i vecka 20 VS tvåan i vecka 20.

Lite olika vinklar hehe så det är svårt att jämföra...

En liten syster-tripp

Eftersom det tydligen är omöjligt att få tag i tågbiljetter hädanefter satte sig två trötta mammor i bilen på fredagen efter jobbet och styrde kosan mot hufvudstaden. Det var för jävligt väder att köra ner i, vi hade en hel del asia på vägen med blodsocker som skulle pickas och saker som ständigt kom ner från ovan. Men vi kom oss helskinnade fram till sist. Vi hade inga som helst planer annat än att ta det lugnt, njuta, gå på stan och njuta lite till. Ganska bra plan för trötta småbarnsföräldrar om ni frågar mig!

Men så slog ju min foglossning till med dunder och brak. Jag hade helt förträngt sen förra graviditeten hur urbota jobbig den är och hur ont det gör. Jag växelvis vaggade och smög fram längs gatorna på lördag med fick nog ge mig till sist och parkera mig på stolar, bänkar och caféer. Åkte till och med en nostalgirunda med spårvagnen för att få vilat lite. Så någon storslagen shopping blev det inte för mig, men det var jag å andra sidan inte ute efter heller. Huvudsaken var ju att vi fick både luncha och äta gott på kvällen sen.

På söndagen hängde jag med min fina vän, åt våfflor och snackade ikapp livet. Sen var det bara att sätta sig i bilen igen och sträckköra hem till de saknade och älskade.

Det är så skönt att få ett litet avbrott i vardagen ibland. Få känna sig som sig själv en kort stund. Slappna av och inte fundera på så mycket. Koppla bort och tanka energi. Så värdefullt och så uppskattat! Och tänk vilken skön känsla att man redan efter två dagar håller på längtar ihjäl sig efter de som väntar där hemma. 

Blandade onsdagtankar

Vi fick njuta av lite vitt några dagar. Nu verkar det tyvärr som att det töar bort. Inte kul. Avskyr kladdigt och slaskigt väder. Så jobbigt att röra sig i och att ha hund, barn och bil i. Hoppas det blir ordentliga minusar snart igen!

Har just betalt bort en hög räkningar. Finns inget mer tillfredsställande i vardagen än att betala bort hela högen då lönen kommer, och som bonus se att det lämnar lite att leva av också tills makens lön kommer.

I dag skall vi till VCS igen. De skall ta nya blodprov av Tindra. Hon har något i sin blodbild som inte är som det skall och nu följs det upp en gång i veckan. På lokala HVC vill de inte picka så där små eftersom de har så lite erfarenhet av det så det blir till att göra sig en extra stadsresa varje vecka. Måttligt kul.

Tindras hud är ännu helt bra. Trots att vi slutade med både antibiotika och kortison för en vecka sedan (jaja, vi följde inte råden och smorde i 14 dagar. Jag tyckte det var onödigt!). Pikulite har hon kliat ena vristen men inget farligt. Både armar och lår är mjuka och vi smörjer henne nu bara med bassalva morgon och kväll. Samt badar henne i vanligt vatten varje dag. Hoppas hoppas det håller i sig! Till min stora sorg har vi ändå sagt upp babysim och det svider i mitt sim- och mammahjärta! Men kanske vi kan ta nya tag nästa höst och börja på syskonsim i stället...?

Jag skulle behöva köpa mig ett par vinterbyxor i karamodell. Det var mycket smidigare att vara höggravid under sommaren och hösten än det är att vara under vintern. Hamnar till min förtret att köpa en del  nya ytterkläder. Jag har hittills använt makens mjukisar som utebyxor, men det var lite kallt om rumpan där vid -10. Snart går inga jackor fast längre heller. Bläh!

Försöker få maken att börja lägga upp julbelysning. Har inte röjt någon framgång än. Vi har så sjukt mycket program och kalasande den kommande månaden så vi kommer inte att hinna vara hem och njuta något. Det stressar mig att vi inte har ett enda ledigt veckoslut. Liksom när skall vi hinna med allt??! Försöker yrka på att vi måste börja njuta och fixa redan nu. Går dåligt. Men jag skall inte ge upp.

Det är galavecka i bloggvärlden och jag är inte alls insatt i något. Visst, jag både nominerade och röstade men sen tog det slut. I fjol ville jag så gärna gå. Men så hamnade vi in på sjukhuset med RS-virus och jag lovade mig själv att nästa år skall jag minsann gå. Men nu hade jag redan en resa bokad inkommande veckoslut och därav uteblev också engagemanget. Hoppas dock att de som åker får en trevlig kväll!

Just nu saknar jag att inte dricka kaffe längre. Kaffe är så gott. Mysigt. Varmt. Saknar kaffe.

Farsdag

Han som valde att göra mig till en mycket lycklig kvinna som mor till vårt barn. Som ser på sin dotter med blicken full av kärlek. Som finns där för henne varje dag. Som vi absolut inte kunde leva utan. Tack vare honom fick vi också smyga upp och fixa kaffepannan och prassla med presenter och kort i morse. Tack älskade make för att du valde oss!

 

 

 

 

I år firade vi i hemknutarna och uppvaktade således pappa/Moffa och Moffa/gambämoffa med god mat och tårta i granngården. Vi sände också hälsningar norröver till pappa/faffa där. Vilken rikedom att Tindra får ha så många mor- och farföräldrar i sitt liv!

God morgon!

Här ligger jag under täcket och ser på då det ljusnar utanför fönstret. Så underbart med lite vitt på marken. Meningen är att jag skulle förunnas sovmorgon efter veckan som gått men jag fick aldrig fatt i sömnen igen. Ligger och lyssnar på ljudet av min fina familj som stökar på med frukosten där nere i stället. Känner stor tacksamhet och glädje, samt en enorm kärlek. 

Tror det blir en familjedag idag. Ibland behövs det tankas närhet och kärlek. 

Vilken vecka!

Jaja, i tisdags var jag in i själen trött då jag satt i soffan och pustade ut efter dagens provtagningar och besvär med lilla damen.

På onsdag var förkylningen och hostan inget bättre så vi for till HVC för läkarbesök. Fick slemlösande utskrivet och for hem och vårda stegringen. Sen mitt i allt ringde de från VCS och ville ha in oss. Nu mitt i allt skulle vi minsann övervakas och bevakas och nu skulle de reda ut saker. Packade snabbt i hop två övernattningnsväskor och så begav vi oss till akuten som vi fått order om. Där visste de inget och det var en himla rambambula före de fick reda på vem som skulle hämta oss och vart. Från kl.19 till 21.30 var vi i undersökningsrummet och de tog alla möjliga prover och tester, stack henne i både armar och händer och överallt. Vi var alla genomsvettiga och tårstrimmiga då eländet var över och vi fick åka upp till avdelningen. Det var något av det värsta jag varit med om hittills i mitt liv som mamma! På avdelningen började nästa omgång då de promt skulle ha ett pissprov av henne och kom och kollade (samt bytte) uppsamlingsblöjan en gång i halvtimmen fast jag förklarade att hon inte kissar så mycket nattetid och nu har hon ätit och druckit dåligt i några dagar så jag tror inte det har kommit något. Stackarn hann bara somna om så kom de och började igen. Mitt i natten skulle de också börja ha i henne mjölk så att ungen nu kissar nån gång. Kring kl.1 fick vi äntligen vara i fred och damen fick sova. Jag var så trött, irriterad och upp i varv samtidigt så jag sov inget.

På torsdag morgon kl.7 var det väckning för då skulle nya blodprov tas. Varken mor eller dotter hade fått frukost. Men den labbpersonalen kräver alla guldstjärnor som finns att få. De lyckade på första försöket och tog lite extra blod ifall läkarna skulle komma på något annat de ännu ville kolla. Vi försökte äta och väntade otåligt på att pappa skulle komma. Vi fick bada och de svabbade nya hudprov av henne. Varje gång hon somnat så var det läkarrond eller något annat som avbröt sömnen och jag trodde jag skulle bli tokig. Mitt i allt kom läkaren och sa att vi skulle åka hem, det var onödigt att vi tog upp en plats eftersom de nu påbörjat hennes antibiotika (igen!) per os och det kunde vi sköta hemifrån. Vi packade ihop och klädde på oss. Då kom hudläkare (som ringt in oss) och frågade hur vi som föräldrar tänker som åker hem med ett sjukare barn än vi kom in med (febern hade stigit). Jag skulle ha kunnat börja gråta av trötthet för jag vet inte, vi gjorde bara som den andra läkaren sa. Det var nu inte riktigt så här det var meningen, sa hon. Nähä, men hur skall vi veta det?! Vi for ändå hem och på natten hade vi henne i vårt sovrum och jag sov inget den natten heller.

På fredag fick vi svar från allergitesterna vi var privat och tog. Hon är mjölkproteinallergiker. Så nu håller vi på att vänja oss med den nya vardagen. Hon dricker varken havremjölk, sojamjölk eller vatten så vi har haft ett par häftiga dagar bakom oss. Nu blandar vi päronpure i havremjölken och det går lite lite var dag. Ja och så har vi ju försökt jobba däremellan, jag har studerat förvaltning, lagtexter och paragrafer och skrivit 6 uppgifter och en halv artikel. Sen som grädde på moset gick ena bilhelvete sönder i måndags och nu är vi utan. Vilket inte är så lätt på landet.

Men tänk om vi inte gått privat och tagit allergitest. VCS vägrar ju fortfarande att utföra det på så små barn eftersom "hon är en sån tydlig kraftig atopiker". Tänk om vi fortsatt hälla i henne en liter mjölk per dag samt yoghurt till mellis, ost och bröd och ja det finns ju mjölkspår i typ allt. Tänk vad onödigt lidande! och säkert många antibiotikakurer till vi fått utskrivna om det aldrig lättat. 

Blåsorna på huden har vi dock inte fått nå provsvar på ännu. De är i Åbo på odling. Så det är väl bara att vänta. I morgon skall vi på nya blodprov för att se om blodbilden ändrat något från förra veckan. Hoppas verkligen att läget skall lugna ner sig lite nu och vi kunde få lite lugn och ro i familjen och tid till att återgå till våra egna rutiner och få vara hemma. Jag känner mig lite slut som människa för tillfället.

Trygghet. Närhet, Kärlek.

De två bästa jag har i livet <3 p="">

Den tisdagen

I dag var vi privat och visade upp Tindras eksem och blåsor. Lite andra skötselråd fick vi men annars sa damen där ganska långt samma som på VCS. Och jag kände mig lite...besviken...igen...Vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig men kanske lite mer kött på benen. Jobbigt var det i alla fall sen då de skulle sticka henne i armen på labben och tappa blod i rören. Hoho. Ganska svettiga föräldrar och helt hysterisk liten tant. Utöver det har hon varit snorig i tre veckor, har nu hostat och spytt slem i två dagar och så fick hon feber idag. Humöret och feelisen är verkligen inte på topp här på backan just nu. Men så är det väl med små barn. De är sjuka. Och det skär i hjärtat. Mest för att vi inte kan hjälpa dem tror jag. Och då vi ser hur de lider och kämpar och är ledsna. Hoppas verkligen att det går om snart och att vi får vara friska sen resten av året. Både från förkylningar, virus och bakterier!

Kände det var läge för något sött i kväll. Men nu då jag är klar med allt annat och har tid att bänka mig i soffan med handarbetet och en serie vällde en enorm trötthet över mig så kanske de får stå till i morgon. Jag borde gå och lägga mig i stället. Att springa skytteltrafik till barnkammaren på nätterna gör inte under för piggheten. Håller febern och hostan i sig blir det innedag med apdålig sömn i morgon, så då kan det vara ännu större läge för choko. Ja men nu har jag fått gnällt av mig lite igen så det känns aningen bättre.

Materiella drömmar

Jag är så sjuk efter en torktumlare! Vår blivande tvättstuga här nere är planerad att rymma en sådan. Sedan. Någon gång. Om typ tio år. Då vi gjorde badrummet uppe ändrade vi ritningarna lite för säkerhets skull även om vi trodde att vi nog inte skulle behöva en så länge vi "bara är så få". Men nu är vi ju inte två längre, utan snart fyra pers och en hund. Och du milde sådana tvättmängder det kommer!

Vi har torkställningen i halllen då du kommer upp. På den ryms en och en halv maskin att torka. Fruktansvärt irriterande. Det torkar dåligt eftersom vi har ganska rått och kallt inne i vår kära bondstuga. Så det räcker några dygn. Dessutom ser det oändligt råddigt och fult ut att ha kläder utspridda på tork vart du än tittar och eftersom vi har en sådan liten maskin (och ingenstans att hänga) så kan vi inte köra tvättdagar då vi tvättar bort allt utan det är som varje dag, hela tiden lite tvätt här och lite tvätt där på tork. Irriterande för ögat och trivseln!

Så nu är jag helt besatt av tanken på en torktumlare. En stor och varm en som kunde tumla bort allt på en kort tid och sen får vi vika bort det. Problemet är bara att då blir vi tvungna att köpa ny tvättmaskin också eftersom vi har en toppmatad lite typ nu och vi blir tvungna att stapla dem ovanpå varandra i badrummet för att det skall rymmas. Så då blev det plötsligt en så mycket dyrare historia. Men ändå...jag viiiiiiiiiill ha en sådan!!!! Helst i går!

Det var dagens i-landsproblem om materiella drömmar.

Oktober vart försvann du?

Oktober månad rusade bokstavligen förbi. Jag har absolut ingen aning om vart den försvann. Den innehöll ändå en hel del roliga saker. Kanske därför den gick så snabbt? Fatta att det är november snart! Plötsligt var det jättemörkt om morgnarna då jag går till bilen. Plötsligt är lamporna tända hela dagen då jag är hem. Plötsligt blev jag tvungen att elda varje förmiddag för att inte frysa reve av mig (stort minus med gammal bondstuga!). Men ingen höstdepp här, jag tycker om då det blir kallare och frostigare, då jag får börja vänta på snön och på julen. Fyllde i igår kalendern när vi skall börja jultillverka grejer på jobbet. Har också helt dumt surfat in på Drops sidor och kikat under julkategorin. Ingen bra idé, så mycket fint. Blev tvungen att åka till handarbetsaffären och införskaffa lite material. Och nu skall Pinnsvins-tröja nr.2 bli klar så jag för börja på något nytt projekt! 

Men, det är också lite vemodigt att det bara är åtta veckor kvar till jul. Åtta veckor, sen jullov och sen typ mammaledigt. Jag har ju så mycket jag vill hinna med och göra ännu! Det gick alldeles för fort, igen en gång...

Fast se nu, skulle det inte vara lite skönt att få bli nerbäddad i dubbla halare, sovpåse och varm filt och sen få gå ut och sova middag i kylig höstluft? En blir ju allt lite avundsjuk!

Besviken

Jag är så besviken på sjukhuset och dess svar angående Tindra och hennes hudproblem. På våren blev hon diagnostiserad med atopisk hud. Det kändes lite som att det var den lättaste grejen att säga det var och sen var de inte tvungna att göra något mer åt den saken.

I augusti fick hon blåsor på benen. Började som små blodiga exemplättar och växte sen till enorma variga saker. Vi ringde flertalet gånger till sjukhuset och samjouren och frågade ifall vi skall komma och visa upp dem men fick hela tiden svaret att vi skall avvakta och se. De funderade på allt från vattkoppor och höstblåsor till svinkoppor. Men lätt att nu säga vad det var då de inte såg dem. Eftersom hon åt och drack bra, magen fungerade och hon inte hade hög feber tyckte de inte det var något akut.

1.9 fick vi äntligen en tid till barnpolikliniken eftersom vi hade en remiss i kraft där sedan våren. De tog prover och skrev ut Fucidin och Sibicort eftersom de trodde det var streptokocker. Sen visade provsvaren att det var stafylokocker och salvorna inte hjälpte så hon fick antibiotika, Dalacin, och droppar för att undvika bukbesvär pga antibiotikan. Det var så skönt, nästan samma dag vi började ge Dalacin började blåsorna torka bort och det lättade. Nästan på en vecks försvann de helt. Då hade hon haft dem i en månads tid.

Förra veckan upptäckte jag nya vätskeblåsor på axlarna och på ena bröstvårtan. Ringde genast till polikliniken och vi fick komma direkt till akuten med henne nästa morgon. De tog nya prov och undersökte en massa. Tindra gallskrek tills hon tjögades och det var en riktigt obehaglig upplevelse för mammahjärtat. Vi skulle då smörja blåsorna morgon och kväll med Sibicort och kroppen med MiniDerm. I fredags ringde de och nu var provsvarens dom streptokocker auris. Ny antibiotika men en annan sort, Kefexin, som skulle vara mildare mot magen eftersom "det verkar som att hon nu behöver äta antibiotika så ofta". Jag frågade om det är enda lösningen, att hon skall äta en antibiotikakur i månaden och däremellan smörjas med cortison morgon och kväll. "Ja tills vidare, det är nu så där med dem som har atopisk hud att de har lättare att utsättas för hudåkommor" var deras svar. Ja, och att vi skulle "försöka hålla henne ren", som om vi var den smutsigaste familjen i historien. Och jag blev så besviken. De var inte intresserade av att utreda nå allergier eller annat utan nu skall vi bara proppa vår 1-åriga dotter full med antibiotika varje månad. Den här gången har det dessutom inte hjälpt. Blåsorna är fortfarande ilsket inflammerade och i morse upptäckte jag nya under armhålorna och nu är det bara två dagar kvar av antibiotikan. Är det faktiskt meningen att så små barn skall utsättas för cortison och antibiotika varje dag? Är det hälsosamt? Är det bra för dem? Påverkar det utvecklingen/hjärnan eller något annat att ständigt gå med inflammation?

  

  Augusti"eksemen" och septembers uttorkade blåsor.

Första dagen med tre nya blåsor förra veckan.

Jag vet det är inte de bästa bilderna men det är inte så lätt att fotografera en irriterad 1-åring som inte vill ligga, sitta eller stå stilla längre tider...