lördag 21 november 2015

Det skulle ha blivit en dopdag

Men det blev det inte. Vi är intagna på vcs och blev tvungna att skjuta fram dopet. Vår lilla Apa har fått rs-virus. Först sov hon i tre dygn, snorade och hostade. Vi var in till aktuen söndagkväll men de sände oss hem. Sen blev hon sämre, hostade våldsamt, åt sämre och spydde mer. Ringde på onsdag morgon och vi skulle komma till akuten igen. Efter en lång väntan blev vi inlagda på avdelningen.
Så här är vi isolerade då, Apan och jag. I sviten deras, fick det största rummet de har, med havsutsikt och allt. Synd bara att det är så mörkt och grått hela tiden.

När du sitter inspärrad* här med ett sjukt barn och en iPad hinner du fundera ganska mycket över livet. Nu är ju vårt barn inte allvarligt sjukt men det gör nog minsann ont i mammahjärtat ändå. Stor respekt för de som har verkligt sjuka barn, inte ser någon ände på ett sånt här liv, som har detta som en vardag och orkar dag ut och dag in.

Det är en stor trygghet att vara här, veta att hon är övervakad och hjälp finns bara en knapptryckning bort. Det gör att jag som mamma kan slappna av och vila. Hade inte riktigt förstått hur trött jag själv var. Sov det första dygnet typ. Hade bara klockan på ringning var tredje timme för att amma. Måste också säga att jag är positivt överraskad av personalen här. Så trevliga, vänliga, snälla, och alla utom städerskan pratar svenska. Vikten har börjat stiga för Apan, hon vaknar själv och vill äta, hon är vaken på kvällarna och orkar umgås och skratta, i natt har hon inte behövts sugas före någon amning och hon har fått ett sådant temperament där hon övar sina lungor om det inte går som hon vill. Läkarna tycker det är helfestligt och säger det är bara bra att hon orkar "sätta emot lite" då de undersöker. Själv är jag inte lika förtjust t.ex. då hon vaknar och buffebordet inte genast hänger över kanten åt henne.

* det känns seriöst som om vi skulle vara inspärrade här. Då någon öppnar dörren till förrummet så surrar det till i dörren hit in som om den låses upp. Ibland kikar de bara på oss genom den lilla fönstergluggen men oftast kommer de in. Sen då de går och stänger den yttre dörren surrar vår till igen och det känns som om de låser in oss tillbaks.

9 kommentarer:

  1. Kan du inte börja kalla henne för det riktiga namnet i stället för Apan? Ingen vill väl bli kallad Apa fast hur liten man är.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men apor som e så söta! Och vi kallar nog henne en massa annat trams mellan varven också. Kärt barn har många namn sägs det. Men lill-apan är det sötaste.
      Riktiga namnet är hemligt tills dopet så du får nu hålla ut en stund till.

      Radera
  2. Snälla rara anonyma kommentatorska, nu får du väl ge dig. Puss å kram och snälla kommentarer åt folket! :) Krya på dig söta lilla apa, vi vill du ska få fara hem nu!

    SvaraRadera
  3. Kryisar till bebben!

    SvaraRadera
  4. nämen så råkigt att ni e sjuka o inspärrade. Krya på er! väntar med spänning lill-apans namn ;)

    SvaraRadera