Du underbara fredag!

Det är här nu, januarivädret. Långa, ljusa dagar. Strålande sol. Gnistrande snö. Helt ok minusgrader. Och jag har den stora förmånen att vara ledig. I bland måste jag bara nypa mig i armen för att förstå att detta fantastiska liv är mitt och ingen dröm!

Inledde med en svettig promenad idag, halvsprang med vagnen längs Kjälltoet för att hinna i kapp mamma och Hugo. Nå sen visade det sig att det inte var dem, utan grannen (och ja, jag har rätt nya glasögon!). Nästan hemma mötte jag dem dock så vi svängde om och gick på en till promenad. Saldot landade på dryga 2h promenix i dagens underbara väder. Det var nu så härrans skönt efter nästan en vecka av sjukelände och inomhusvistelse.

Vi gick genom byn. I dag var det tantrally med sparkstöttingar där. Butiksbilen var nämligen på kommande. Ni vet de där skrynkliga tanterna som alltid funnit i byn sedan du själv började cykla och busa runt. Som var hundra år redan för 25 år sedan typ...Tänk att de fortfarande lever, dock mycket skröpligare än tidigare. Men glada och pratsamma och med full koll på vem du är. Vi stannade och pratade med samtliga tanter vi mötte. Och jag blev så förvånad, tänk att de fortfarande ser likadana ut, lite långsammare, lite mer böjda men finns där, varje dag. Utan att du ser dem och utan att jag egentligen visste att de fortfarande bor där. Sen blev jag lite vemodig då jag tänkte på att de snart kanske inte längre finns gamla tanter och farbröder i alla husen. Tänk så många stugor och boningar som kommer att tystna och stå tomma om några år. Men idag log jag i smyg då vi gick förbi dem igen där de stod med sina väskor och sparkar och väntade på butiksbilen. Hur gulligt som helst!

Jag hoppas att det kommer nya och unga familjer hit till byn. Så att vi kan vara de gamla tanterna som har rally till butiksbilen sen. Som bjussar på bullar och godis och som känner alla byns barn. Fast tyvärr tror jag ju inte att våra barn kommer att härja runt och vara känd i gårdarna som vi var då vi var små. Känns som att dagens stressiga samhälle inte tillåter sådant att barnen springer runt och leker och hälsar på allt och alla i ur och skur. Det är ju så himla bråttom med så mycket annat, hela tiden. Men en kan ju få drömma om idyllen i alla fall.