torsdag 18 maj 2017

Tuvisen

 
Tittut världen! Jag växer så det knakar. Mamma tycker jag är en sån stor flicka nu redan. Lång och grov. Ingen liten sladdrande klump längre. Eftersom jag använder samma kläder som storasyster använde på våren i fjol (då var hon fem månader äldre!) har jag passerat snutteplutt spädistiden för länge sen. Mamma är lite lessen över att jag inte var någon liten bäbis till henne, men som lillasyster måste jag ha lite mera bråttom här i världen för att alls hinna med. Eller hur?!?

 
Så här lång och stor är jag!

 
Jag tar nu ögonkontakt med folk, jollrar massor och är strålande glad då mammas ansikte dyker upp ovanför kanten på spjälsängen om morgnarna. Jag avskyr att ligga ner i famnen, vill ju se något av omvärlden nu då jag kan fokusera blicken och så är jag inte alls förtjust i att ligga på mage på golvet. Stadig i nacken är jag men orkar inte hålla den så långa stunder. I kväll åt jag en hel måltid med pappa för första gången. 

 
Ja du älskade Tuvali, du var den allra bästa och oväntade överraskningen som kom till oss. Trots den tuffa november och december delen av graviditeten skulle jag göra om det när som helst. Vissa dagar (om och när jag hinner tänka efter) måste jag lite nypa mig själv i armen. Tänk att jag får ha en sådan här fin liten typ i mina armar igen. Tänk att jag får sitta och amma en liten (nåja...) fröken igen. Tänk att jag har en till att älska gränslöst i mitt liv. Det är inget man skall ta förgivet, varken att få ett barn eller att få sitta och amma. Det är en gåva som blir dig given och som är ovärderlig! Kan inte förstå hur vi kunde bli så lyckligt lottade till slut. Kan inte heller förstå hur fort det går!!! Som sagt, Tuvali hoppade över spädistiden och det känns som om jag tappade bort något med henne. Vad hände liksom?!? Nu är hon ju som inte nå liten längre. Jag hänger inte alls med. 
Kära lilla Tuvali, sluta spurta ifrån mig. Du hinner nog. 

1 kommentar: