Det väcktes vi av idag. Tydligen tyckte Tindra att både mamma och lillasyster snarkat tillräckligt länge. Men det är en hundra gånger trevligare väckning än gråt alternativt väckarklocka. Dessutom verkar de ju vara på bra humör ännu så jag hinner ligga här och dra mig.
Nästsista morgonen jag vaknar i tom säng. Snart kommer älskade maken/pappa hem. Vi har betat av en dag och en natt i taget. Dagarna har gått toppen men i sista natt trodde jag att jag skulle få nå fel. Först grät Tuvali 1,5h då hon skulle somna. Hunden ylade på där nere och hoppade på dörren. Då allt äntligen lugnat sig i lägret och småfolket sov, jag varit tvungen att lämna barnen ensamma här inne och gå ut med huden så hann jag pusta ut en stund. Sen vaknade Tuvali stockad i näsan och grät mellan 1 och 4. Freddi såg något på gården och skällde, morrade, hoppade upp på bordet, krafsade på dörren och löpte helt amok där nere mitt i Tuvalis skrikfest och känslan jag hade var ungefär såhär;
Hej kåm å jälp me!
Men alla lugnade sig och somnade om och en ny dag grydde. Igår slapp jag och simma 2,2km och kände mig som en ny människa efter både simning och bastu. Senaste natt har gått betydligt bättre, har endast varit upp fem gånger till flickorna och däremellan fått sova. Huset står kvar och det är bara proppskåpet som krånglat hittills. Så dagarna sniglar sig framåt men kan avsluta med det som jag konstaterat tidigare; familje- och huslivet skall levas i vuxen tvåsamhet, all min beundran och respekt till de heltids ensamma mammor och pappor som finns där ute!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar