onsdag 25 juli 2012

Alltså

man måste ju älska eget hus fenomenet då man är uppväxt på landet.
Vi har grillat, igen.
Vi har badat bastu, äntligen!
Och vi har bara varit, lovely!

Hur kunde nån lura mig via finkon hit?!? Varför pina mig själv där i 1½ års tid och inte få det minsta ut av det?!? Missförstå mig inte, skulle sambo ge tummen upp skulle jag flytta till Staden imorgon. Nu lär det icke ske, och jag accepterar nån milli varje sånhär bra dag. Det var bara en jävligt lång och onödig väg hit!

Påminn mig om dessa ljuvliga dagar då höstens mörker och kyla tränger sig på eller då vinterns monotona trötthet och oinspiration infinner sig.

3 kommentarer:

  1. Men jag tror att ibland behövs de onödiga vägarna också.

    SvaraRadera
  2. Nu förstår jag inte riktigt. Du trivs inte på landet, men ändå är det underbart och du vill flytta till H:fors och det har varit en lång och onödig väg??

    SvaraRadera
  3. Den långa vägen var det ett å ett halvt år vi slösade i finkon, varje dag var en kamp för mig att stanna här och jag har inte varit så ledsen på länge.
    När jag flyttade från staden gav jag upp mitt jobb, min trygghet, min chans till " karriär" och mina drömmar. Och jag kommer alltid att ha en längtan dit.
    Jag kämpar fortfarande för att trivas och vara glad och nöjd här där jag inte vill vara. Men min sambo vägrar att flytt sig nån milli och jag måste sakta men säkert acceptera det, om än det går långsamt mellan varven.

    Vi har äntligen hittat ett litet hus att bo i, ett sådant som jag tänkt flytta till om några år ifall om vi hade familj och det började bli dags för förskola/skola för barnen. Nu blev inget som jag tänkt mig, men för tillfället känns det ändå rätt okej och jag försöker vara lycklig och glad de stunder och tillfällen som ges.

    Skulle jag endast ha mig själv att rå om tror jag mitt liv skulle se helt annorlunda ut. Men det blir inte alltid som man tänkt sig, och tråkigt skulle det väl vara utan utmaningar :)

    SvaraRadera